För Ardiwans mammas skull

Jo, det var ju onekligen jobbigt för dem som menar att detta är någon annans problem. De som tycker det är skönt att få tänka i vi-och-demtermer. Vissa områden är dem-områden. Ett område som man vet är anfrätt av problem som arbetslöshet och kriminalitet. Mordet på Ardiwan visar att det inte längre går att tänka så: det är en fara för alla att folk skjuts i centrala Malmö. Genom begravningståget blev Ardiwan en riktig människa, en skäggfjunig pojke vars ansikte kommer att betyda något för gemene man.Men de flesta unnar nog Ardiwans mamma att hennes döde son får bli ihågkommen. Hon får aldrig några barnbarn, hon fick detta begravningståg. "Men vi var inte våldsamma när vi var unga och vi hade minsann inte heller mycket?" Nej, kanske. Kanske kom inte de som använder dessa argument heller till ett ställe där man förbjuds att arbeta för att försörja sig, behandlas som ett mentalfall av ett antal myndigheter som under åratal baxar dem genom processer som de inte begriper, vem vet?Har du tur placeras du sedan i koloni utanför staden, en förvaring för oattraktiva element, där man glatt blandar tungt kriminella, som gillar att det är lätt att begå brott i Sverige och kommer hit och köper ett handeldvapen, med barnfamiljer som oroar sig för att sätta mat på bordet. Där får du sitta: jobb går sälla att få. Inte premieras de som lyckas få arbete och göra rätt för sig, heller. Deras längtan efter trygg närmiljö avfärdas med en axelryckning. Det är ju bara att flytta om man inte trivs? Inte för det hjälpte Ardiwans familj, men i alla fall. Tja ... Eller så kan man ha målsättningen att hela Malmö ska vara så säkert som möjligt? Det är inte synd om alla i områden som Rosengård. Och man får skylla sig själv om man går med i kriminella gäng eller bär pistol. Men inte ens i kriminellt belastade områden ska det vara OK att skjuta tonåringar: detta kan vi enas om. Det är också pressens fel att vi avfärdar vissa delar av staden som katastrofområden bortom räddning, i viss utsträckning. En brand i en soptunna i centrala Malmö är en notis för en oinspirerad reporter. En brand i soptunna på Rosengård är ett upplopp! En mordbrand! En kalasnyhet! Kan man dessutom få en arg ung man som bränner en bil så har man sin nyhetssändning säkrad. Och inte behöver man ställa jobbiga frågor, publiken vet redan vilka "de" är som gör detta: ingen förklaring eller fördjupning krävs. En rastlös yngling som vill hamna i tidningen eller öka sin streetcred grejar detta genom att smälla några kinapuffar. Som nyttiga idioter dyker pressen upp i ett nafs.Att minnas Ardiwan är att vägra att säga att kriminella element kan få styra delar av Malmö (eller andra städer: det kommer inte bara vara Malmö om vapen fortsätter komma in i landet) och att det inte kan hjälpas om det stryker med en tonåring här och var. De som höll i pistolen ska frysas ut och kastas i fängelse så lång tid som kan ses som proportionerligt. Vi ska fråga oss hur vi kan hjälpa de runt dessa gangstrar att känna sig trygga nog att hjälpa svensk polis och myndigheter med detta: i nuläget vågar bara ett fåtal. Det kommer att ta tid, men det måste gå. I arabländerna har de avsatt diktatorer med sina bara händer. Nog måste vi, gemensamt, kunna "avsätta"gangstrar med järnvilja och hårt arbete. För Ardiwans mammas skull.