Alltför många politiska broilers

När jag hör ordet politiska broilers – och det handlar nog om att jag är 50-talist – så tänker jag omedelbart på tre svenska politiker, Olof Palme, Per Ahlmark och Carl Bildt. I min generation kom dessa tre onekligen lyskraftiga politiker att framförallt representera den kader av politiker som stormade fram till ledande poster i partierna på 1960- och 1970-talet, personer som gjort sina karriärer i partiapparaterna och riksdagen, men inte hade några egna gedigna yrkeserfarenheter. Nyligen gjorde Svenska Dagbladet en kartläggning som visade att Sverige styrs av proffspolitiker som fått sin världsbild till stor del formad under den tid de stigit i graderna i den politiska karriären. I regeringen är det tätt med politiska broilers; Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Beatrice Ask, Birgitta Ohlsson, Stefan Attefall för att nämna några. Är det ett problem? En statsvetare, Leif Lewin, gör ett försök att försvara proffspolitikerna med att politisk kompetens till stor del handlar om att vara förtrogen med opinionen och att hög utbildning eller yrkeserfarenhet inte självklart gör en till en bra politiker. Eftersom jag som ung såg politiken inifrån som medarbetare till statsminister Thorbjörn Fälldin har jag ett annorlunda perspektiv, ett som tar sin utgångspunkt bakom politikens stängda dörrar. För närvarande läser jag Per Ahlmarks självbiografi ""Gör inga dumheter medan jag är död." Ahlmark var en lysande intellektuell, skicklig debattör och visionär liberal demagog. Eftersom jag var kontaktman mellan statsminister Fälldin och arbetsmarknadsminister Ahlmark hände det några gånger att jag satt med vid partiledaröverläggningar och expertföredragningar. Det var slående - Ahlmark skildrar det också självkritiskt i boken - hur Fälldin kunde dominera de interna överläggningarna. Statsministerns gedigna kunskaper – förvärvade genom egen yrkeserfarenhet och långvarigt politiskt arbete på kommunal- och landstingsnivå, dessutom vilket är mindre känt som ordförande i ett litet kooperativt verkstadsföretag, gjorde att han behärskade sakfrågor ner i detalj. Och som bekant ligger djävulen i detaljerna. Ahlmark satt tyst, bokstavligen, när komplicerade arbetsmarknadsfrågor var uppe till överläggning, medan Fälldin tenterade regeringens experter på detaljer och gav dem bakläxa när svaren inte var tillfredsställande. Ramviksmetoden har det senare döpts till. Min egen slutsats är att det är en fara med politiker som har alltför begränsad yrkeserfarenhet och samhällserfarenhet. Politiskt arbete, framförallt i en regering, handlar om att hantera politikens sakfrågor, att slita med de komplicerade detaljerna. Det fordrar ofta en kunskap som det inte räcker att läsa sig till utan måste vara upplevd. Annars kommer man till korta i de överläggningar som sker i sammanträdesrummen när man inte har erfarenheter att relatera till. Egen yrkesbakgrund är alltid en tillgång i politiken. Det är också egen erfarenhet av politik på kommunal och landstingsnivå. Egentligen borde ingen nomineras till riksdagen som inte först gjort värnplikt inom kommunal- eller landstingspolitiken. Annars blir de lätt tjänstemännens fångar i riksdag och regering.