Två soldater omöjlig att värja sig mot

På den tjocka bokryggen till Anders Roslund och Börge Hellströms nya kriminalroman Två soldater kan man läsa "En värld du aldrig mött". Det är ett påstående som på en och samma gång både stämmer och inte stämmer. Två soldater är en ingående och plågsamt närgången skildring av unga brottslingar, av tungt kriminella gäng i förorterna, av utanförskap och av en evighetscirkel av kriminalitet som tycks så omöjlig att bryta.

Och visst har jag mött den här världen förr – i allt från artiklar med feta, svarta rubriker om gänguppgörelser, skottlossningar, mord och misshandel till djuplodande sociala reportage och naturligtvis i skönlitteraturen. Men sant är att jag aldrig har mött den här världen så som författarduon Roslund & Hellström lyckas skildra den i mäktiga Två soldater.

Kriminalkommissarien Ewert Grens och hans kollegor Sven Sundquist, Marian Hermansson och Lars Ågestam har funnits med sedan journalisten Anders Roslund och kriminalvårdsdebattören Börge Hellströms debuterade med den omskakande Odjuret 2004. Ewert Grens är seriens huvudperson och sammanhållande länk – en socialt inkompetent, emotionellt avtrubbad man med tungt bagage som man kommer lite, lite närmare för varje bok. Samtidigt har varje enskild bok också sina egna huvudpersoner, knutna till just den del av verkligheten som Roslund och Hellström väljer att skildra.

I Två soldater heter huvudpersonerna Leon Jensen och Gabriel Milton. Faderlösa har de bägge vuxit upp tillsammans i den fiktiva Stockholmsförorten Råby, vuxit in i kriminalitet och kriminella gäng tillsammans. När Två soldater inleds är de 18 år och på väg mot toppen av sin kriminella karriär. Leon sitter i fängelse och Gabriel planerar en spektakulär rymning som ska bli inledningen på en ännu häftigare brottskarriär med nya gänget Ghetto Soldiers.

Samtidigt som vi noggrant och detaljerat berättat får följa rymningsplaner och genomförande, både inifrån och utanför fängelset, får vi också bit för bit lära känna Gabriel och Leon och deras historia. Vi får också följa polisens jakt på dem och där spelar Ewert Grens en central roll eftersom han har koppling bakåt i tiden till Leons uppväxt.

Roslund & Hellströms förra bok, den prisbelönade Tre sekunder (2009,) var en tegelsten på nästan 600 sidor men trots sitt omfång en explosiv och andlöst spännande thriller. Två soldater är ännu tjockare, 682 sidor, men har ett helt annat tempo.

Roslund & Hellström skyndar inte på något, berättelsen får ta sin tid att växa och som läsare har man ingen chans att vika undan. Allt runt Leon och Gabriel måste med, måste förstås. Vi ser deras hopplösa utgångsläge, hur de följer invanda spår – de rekryterades som unga för att ta smällarna för äldre, straffmyndiga kriminella och nu rekryterar de i sin tur nya, beundrande, unga killar. Vi ser också hur gänget ersätter bristande familjegemenskap och hur gängmedlemmarna blir varandras frånvarande fäder och bröder och skapar sin egen värld av kärlek, obrottslig lojalitet, stenhårda regler och egen moral.

Och Anders Roslund och Börge Hellström vore inte de viktiga och skickliga samhällskildrare de är om de inte också tog oss nära de fruktansvärda konsekvenserna som Leons och Gabriels handlingar får. Här finns misshandlade och utnyttjade flickvänner och mammor, här finns livrädda fängelsevakter, poliser och brandmän, här finns enorma och kostsamma samhällsinsatser och här finns framförallt offrens och de anhörigas perspektiv.

Två soldater är tung läsning om en värld vi känner till men aldrig varit så nära. Det är läsning som det inte går att värja sig mot, läsning som gör oss alla, hela samhället, delaktiga och ansvariga – utan att förringa individens eget ansvar för sina handlingar. Det är också läsning som inte ger så mycket hopp. Början och slut löper ihop på ett förutbestämt sätt och inte ens Ewert Grens möjliga personliga förändring känns hållbar.

Det enda hoppet här ligger i Roslund & Hellströms envisa och välresearchade arbete med att ge oss den här verkligheten och i den ilska och medvetenhet den förhoppnings vis väcker hos sin läsare. Årets viktigaste läsning skulle det här mycket väl kunna vara.