”Jag ser att min baby kan leva vidare”

Hon om någon vet. Idén till att omvandla parken på Wanås fick hon 1986. Maken C-G Wachtmeister tog då över familjeägorna och familjen flyttade från Östergötland till Östra Göinge. – Jag överraskades av att här fanns en park som varit öppen för allmänheten sedan början av 1900-talet och tänkte att vi behöver addera något här. Det blev skulpturer av det enkla skälet att skulpturer var stort då på 80-talet, förklarar hon.

Inspirerad av "Skulptur -86", en stor utställning i Stockholm där konst placerades ut lite här och var på stan, bestämde hon sig för att göra en egen utställning i slottsparken. 25 konstnärer bjöds in att delta i denna engångsutställning. Efter den hade Marika Wachtmeister tänkt återvända till sitt arbete som advokat och använda sina nya erfarenheter till att skriva en uppsats om konst och juridik. Så blev det förstås inte. – Jag blev fast. Det var spännande och lyckat på olika sätt och väldigt roligt, förklarar hon.

Ett av verken, Tomas Nordbergs "Vassrugg", väckte hennes intresse för installationer. – Jag upptäckte att det var roligt att vara med i processen. Det blev mycket omskrivet, just för att det var gjort i ett efemärt material och inte hade någon sockel, förklarar hon.

Hon fick också försvara det åtskilliga gånger – det var inte alla som tyckte att brädstumpar, till synes helt slumpartat staplat i en hög, var konst, vilket gav upphov till en replik hon använt många gånger.– Till slut sade jag "om ni är på en konstutställning så är det konst ni ser". Numera säger jag "finns det en skylt är det ett konstverk", säger hon och skrattar.

Hela tiden har hon arbetat för göra Wanås till något unikt, genom att utnyttja dess fördelar. – Här finns plats, vi har en stor hantverkskunskap och kan erbjuda olika "rum", från välklippt gräsmatta till parkmark, ren skog och numera även inomhuslokaler.

Redan från början var Marika Wachtmeister mån om att lyfta fram kvinnliga konstnärer. Efter millennieskiftet beslutade hon också att satsa på färre utställare som istället fick göra lite större projekt. 2002 skapades till exempel Charlotte Gyllenhammars "Svindel", som fortfarande är det som kostat mest att skapa. Ann Hamilton fick hela det gamla magasinet till sitt förfogande vilket resulterade i verket "lignum".

När kände du att Wanås verkligen fått en plats på konstkartan?– Kanske 1996. Då kunde vi ta hit åtta amerikanska konstnärer, bland annat Martin Puryear, och då lämnade vi objekten och visade för första gången en film. Eller kanske 1994, med Per Kirkeby.

Honom hade Marika Wachtmeister skrivit till varje år och alltid fått ett vykort med ett negativt besked som svar. När han till slut tackade ja ville han göra ett jätteprojekt, den domkyrkoliknande tegelskapelsen "Wanås", på en plats i parken dit det inte ens gick en väg. – Tänk att vi gick i land med det. När vi kommit till fyra meters höjd tog teglet slut. Han var en bestämd man och sade bara "titta på ritningen, den ska vara fem meter", så vi fick skaffa fram mer tegel. Det var kanske därför pengarna tog slut, säger Marika Wachtmeister.

Kirkebys verk fick henne att inse att projektet vuxit ur sin kostym och året därpå omvandlades skulpturparken till en stiftelse. Andra stora ögonblick i Wanås historia är när Maya Lin tackade ja till att skapa ett verk och att man kunde visa Louise Bourgeois jättespindel "Maman".

Måste Marika Wachtmeister välja en favorit i samlingen blir det, efter mycket vånda, Ann-Sofie Sidéns kissande kvinna i brons, "Fideicommissum". Dels för att hon uppskattar samarbetet med Ann-Sofie Sidén, som fortsatt. – Vi passar varandra perfekt för vi säger båda om allting att "det ordnar sig alltid".Dels för att den slår ett slag för Marika Wachtmeisters käpphäst jämställdheten. – Hur många manliga kissande skulpturer finns det inte i världen? Det här är den enda kvinnliga. Jag går alltid och hälsar på "Fideicommissum", klappar på henne och torkar lite, säger Marika Wachtmeister.

Förra året drog Marika Wachtmeister sig tillbaka från sin ledande position och arbetar numera bara halvtid med Wanås Skulpturpark. Hon är mycket nöjd med sina efterträdare, Elisabeth Millqvist och Mattias Givell och ser ljust på framtiden.– Jag ser att min baby kan leva vidare.