”Zonen en ren fröjd att titta på”

Rök ligger över Intimans lilla scen, ett räkneverk räknar nere, vi har en timme på oss. En man i googles och lång smutsig rock (Anders Blentare) stegar fram och tillbaka och joxar med en maskin tillsammans med en vakt i blå uniform och långa flätor (Elizabeth Mateo de Svensson). Det ligger ångest i luften, en meteorit är på väg mot jorden och det är bara ungdomarna i Zonen – instängda och numera övergivna där eftersom de inte var tillräckligt anpassningsbara – som kan rädda planeten.

Drömmarnas Hus har intagit Malmö Stadsteater med science fiction-berättelsen "Zonen". Gustav, mannen i rocken, tar oss bakåt i tiden när han basade över ungdomarna i Zonen och såg till att de förlorade sina speciella kännetecken och krafter. En efter en kommer de in på scenen, ställer sig på en inskrivningsplatta, får sina identitetsbrickor avslitna och kryper ihop i en smärtsam gest, delad av de övriga. De sexton ungdomarna i Zonen, uniformt klädda i mörkblått med kinakrage, gör dock uppror, tar tillbaka sina brickor, och ser Gustav lämna dem åt sitt öde med svansen mellan benen.

Zonen är en vacker upplevelse, ungdomarna är duktiga och inlevelsefulla. När de tagit makten över Zonen och gör som de vill förvandlas deras utseende och de delas upp i fyra olika tillstånd – storm, frost, bloss och nitro – klädda i svart, vitt, rött och petrolblått, vackert genomförda kostymer av Åsa Gjerstad. Grupperna kommer in en efter en och uppför sin speciella dans och sång. Högt uppe på en ställning i mitten av scenen står LUR med sina elektroniska instrument och tittar ner på de övriga, ackompanjerande det som händer. Det samlade resultatet ger mig gåshud.

Vem bestämmer vem som är OK, vem som passar in, vem som är lönsam, vem som upplevs som besvärlig, vem som snarare tär än ger, vem som är alltför annorlunda, vem som hålls utanför och inte släpps in. Zonen väcker många frågor, inte minst om obalansen i Malmö. Sensmoralen – ungdomarna i zonen lyckas rädda jorden med hjälp av en flicka som inte hunnit skrivas in och förlora sin kraft – är att det inte är för sent om alla hjälps åt. Och att det är en ren fröjd att sitta och titta som publik. Förhoppningsvis hinner många se den, en kusin till "Hungerspelen", fast på scen.