With a Cherry on top…

Kultur och Nöje Först spridda skurar över trumskinnen innan Mats Gustafsson bringar ordning med sin saxofon.
Publicerad 6 juli 2012 • Uppdaterad 14 december 2021
Neneh Cherry Foto: Dominic Favre/AP Photo/Scanpix
Neneh Cherry Foto: Dominic Favre/AP Photo/Scanpix

Först spridda skurar över trumskinnen innan Mats Gustafsson bringar ordning med sin saxofon. Med auktoritär pondus får han sin bandkollega att rätta sig i ledet med riffet från The Stooges protopunkklassiker "Dirt". Det låter slamrigt och rått men ändå utan tvekan jazz. Sedan: rösten...Jag lyssnar på skivan som fört Neneh Cherry tillbaka till rampljuset igen. "The Cherry Thing" tillsammans med jazztrion The Thing. Där, i den gamla Stooges-klassikern, är hon fjärran från den r'n'b-pop som gjorde henne berömd för en bredare publik. I stället kanaliserar hon samtidigt Iggy Pop och Nina Simone; halvvägs mellan viskning och explosion.

Det finns en musikhistorisk skola som säger att punkens rötter står att finna i jazzen, hos frijazzpionjärer som John Coltrane, Sun Ra och Albert Ayler. Detta var jag omedveten om 1989, året jag fyllde 18. På vinylspelaren där hemma snurrade mest punk, svart-, hård- och alternativrock. Mer dansorienterad musik gjorde sig oftast inte besvär.På MTV (på den tiden en viktig källa till att upptäcka ny musik) var det dock några låtar som trängde sig igenom genrebarriären det året. "Buffalo stance" och "Manchild" med Neneh Cherry, till exempel. Det fanns något med dem som fastnade trots att jag inte borde gilla dem. Något i attityden, i ljudets råhet som avspeglade sig i den synnerligen välvalda albumtiteln "Raw like sushi". Kanske är det den där råheten som gör att skivan håller än idag och att den fortfarande låter så fräsch.

Då hade jag ingen aning om hennes bakgrund med en sväng i punkbandet The Slits och sorgligt bortglömda postpunkarna Rip, Rig & Panic. The Thes fantastiska "Slow train to dawn" från 1986 hade jag naturligtvis hört och älskade men hade ingen aning om vem tjejen som gjorde duett med Matt Johnson var.

"Raw like sushi" följdes upp med "Homebrew" som inte hade lika självklara hits men ändå var ett musikaliskt steg framåt med sitt fylligare sound. Tredje soloplattan, däremot, inehöll hitten med stort H, "7 Seconds" som hon gjorde tillsammans med Yossou n'Dour, då världsmusikens klarast lysande stjärna och idag turism- och kulturminister i hemlandet Senegal. Sedan var hon borta från musiken. Länge.Ett par plattor med triphopbandet CirKus på senare år har mest ökat på suget efter nytt eget material med Neneh Cherry och ett sådant är på gång men innan dess har vi nu fått samarbetet med The Thing. Att jag inte är ensam om att känna det där suget är tydligt av den uppmärksamhet som "The Cherry Thing" rönt. Jag menar, hur många frijazzplattor uppmärksammas av tidningar landet runt? Även om det råkar vara ett band ledda av världssaxofonisten Mats Gustafsson...

Pusselbitarna faller på plats. Punk, jazz, pop och soul. "The Cherry Thing" knyter ihop säcken. Nio covers, en egen låt. The Stooges "Dirt" får sällskap av electropunkarna Suicides romantiska "Dream baby dream", singer/songwritern Martina Topley-Birds "Too tough to die" - i original en tryckkokare av undertryckta känslor som här får brisera via Neneh Cherrys stämband - och rapparen MF Dooms smått surrealistiska "Accordion". Den drivande rytmsektion kolliderar med Gustafssons kontrollerade kaos och med Cherry som en dynamisk master of ceremony. Produktionen är rå och slamrig - för att inte säga punkig.Det är en briljant platta: låtvalet, arrangemangen, sången, spelet och den anarkistiska attityden som genomsyrar albumet. Men framförallt markerar det en pånyttfödsel av en sångerska som tyvärr hamnat lite i skymundan.

Ralph BretzerSkicka e-post
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.