En fotnot där publiken svek
Ebbot Lundberg och hans mannar har ju bestämt sig för att lägga av snart och den här gången får de spela på Träscenen.Ungefär tjugo minuter efter utsatt tid kommer Ebbot Lundberg ut med en akustisk gitarr på magen och drar igång ”Throw it to the universe”, lite oengagerat till en början men snart dyker resten av bandet upp och stöttar med tyngd. Den lite återblickande låten övergår sen snyggt i ”Firmament vacation” som framförs fint men kantas av en del ofrivilligt rundgångsljud.
Just första halvan av konserten domineras av material från 1996 års debut ”Welcome to the infant freebase”. Något som även är tydligt är att det är den kraftfulla och rockiga sidan av TSOOL som får fritt spelrum under bandets 70 minuter på scen. Ja, ibland är det utan några som helst spärrar. Som att Lundbergs kaftan glöder. Det är bara att applådera, trots att jag sett bandet bättre och att Martin Hederos på klaviatur av någon anledning inte är med i kväll, vilket är synd. Han är ju en viktig kugge när det gäller att bland annat smycka ut bandets låtar. Ersättaren gör väl sitt jobb men bandets mer lugna låtar uteblir. Det gör dock mindre.Inför en förvånansvärt liten publik blixtrar ändå Ebbot Lundberg till emellanåt. Det tar kanske en stund men därefter är han igång med sitt karaktäristiska och oberäkneliga scenspråk och yviga rörelseschema. I ena stunden väser han fram nån sort religiöst ljud i mikrofonen och nynnar med i melodin, i nästa är sången hur kraftfull och självsäker som helst. För att sedan avsluta några låtar med att ta sig väldigt nära publiken framme vid kravallstaketet.”Instant repeater '99” dyker upp väldigt tidigt och är som vanligt bra men känns ändå en aning rutinmässig. Nya ”Faster than the speed of light” växer till ett riktigt suggestivt epos i liveversionen. Helt klart en av höjdpunkterna under konserten.
”Second life replay” med Ebbot Lundberg på munspel tar en mer utflippad vändning än vanligt på slutet, sångaren skriker till energiskt och mikrofonen åker i golvet några gånger för mycket. ”Sister surround” är också en partyhöjare som gör gott. De båda extranumren ”Nevermore” och ”Jehovah sunrise” blir psykedeliskt laddade. Möjligtvis lite för laddade, i varje fall från Lundbergs sida som förställer sången på ett lite tramsigt sätt vid något tillfälle. I nästa sekund söker han återigen publikkontakt.The Soundtrack Of Our Lives spelning på Tivolirock blir möjligtvis en fotnot i bandets karriär. Men en riktigt bra och intensiv festivalspelning är det.
Det enda negativa förutom att en dryg timme och tolv låtar känns i kortaste laget är att publikuppslutning inte är något att skriva hem om. Det är gott om plats relativt långt framme, nära scenen. I extranumren är det i det närmaste folktomt. The Soundtrack Of Our Lives är värda så mycket mer nu när de säger tack och adjö.
