Hur får vi ingripa?

För några år sedan föreslog Kristdemokraterna att det skulle införas en civilkuragelag. Lagen innebar att den som kan ska ha skyldighet att avslöja eller hindra brott eller bistå en nödställd i allvarlig fara för liv och hälsa. Lagförslaget blev aldrig verklighet och debatten som väcktes där och då kritiserade förslaget dels för att det i vissa fall troligen skulle sända människor rakt in i döden, dels för att lagboken inte är den bästa vägen att skapa ett mänskligare samhälle med mer civilkurage.Där och då handlade det om civilkurage för att förhindra en nödställd med fara för liv och hälsa. På senare tid har vi fått läsa om ett fall i Nävlinge där det handlat om civilpersoner som försökt förhindra stölder. Det rörde sig om att en som misstänktes vara tjuv blev nedslagen av tre personer som tog lagen i egna händer.

På sätt och vis handlar ingripande för att förhindra brott en form av civilkurage. Men i de fall man själv går så långt att man försöker agera polis gäller det att sätta höga krav på att agera ansvarsfullt och inte bli domaren som utdömer "det rätt rättmätiga straffet".I samtal om brottslighet sägs ofta att de som begår brott är mästare på att kunna lagen. De har läst paragraferna för att förstå vilka rättigheter de har. Vill vi vara bättre beredda den dag vi själva hamnar i en situation där vi väljer att lägga oss i för att stoppa ett brott gäller det först att bekämpa den kriminelle med dess egen metod. Det vill säga: läs paragraferna så du vet vilka rättigheter du har.

Det finns trots allt orsaker till att det som hände Nävlinge inträffade. I grund och botten handlar det om att polisens närvaro känns i det närmaste obefintlig. Så länge polismyndigheten inte lyckas att skapa en ökad trygghetskänsla hos befolkningen kan de åtminstone bidra till medborgarnas kunskap om hur man bäst använder sitt civilkurage.