Gardell svartmålar hur det var

I spåren av boken och tv-serien Torka inga tårar utan handskar av Jonas Gardell har det utbrutit en diskussion om hur de hivsmittade och aidssjuka bemöttes av samhället och människor i deras omgivning. Gardell driver tesen om att det utbröt något slags allmän hysteri och att homosexuella som grupp utpekades som pestsmittade som försköts ut ur samhällsgemenskapen.Gardell har förstås rätt till sin bild utifrån sina egna upplevelser. Men att det skulle varit en generellt giltig bild av hur homosexuella, hivsmittade och aidssjuka bemöttes känner jag inte igen. Ändå följde jag på nära håll goda vänner som var homosexuella, några som var hivsmittade och en närstående som senare fick aids. När de första rapporterna kom om en ny och smittsam sjukdom som börjat skörda liv bland amerikanska homosexuella stod läkarvetenskapen frågande. Det var en ny och farlig infektionssjukdom som man inte tidigare hade mött men där dödligheten verkade obeveklig. Det var dessutom en sjukdom där man snabbt såg att den främst florerade bland män som hade sex med män.

Vetenskapssamhället stod famlande inför den nya farsoten. Det var oklart exakt hur smittan fördes vidare. Jag minns väl när en utrikeskorrespondent i radio rapporterade om att smittan misstänktes kunna föras vidare via myggor och en annan återgav uppgifter om att smittan spårats i tårar. Jag kan förstå om en del blev oroliga inför sådana hypoteser. Någonstans såg jag uppgifter om hur föräldrar protesterat mot att en hivsmittat barn skulle gå på dagis.Men i all huvudsak tog faktiskt människor hivepidemin lugnt. Jag umgicks med rätt många homosexuella vänner under de år som hivepidemin bröt ut, deltog i fester där straighta och bögar umgicks och ibland var barn närvarande och aldrig att jag såg den rädsla eller det avståndstagande som Gardell hävdar florerade i stor omfattning. När senare en släkting berättade att han fått aids – vilket blev början på en långvarig tragedi präglad av en allt svårare sjukdomshistoria som trots bromsmediciner brutit ner kroppen och gjort den lättangripen för olika infektioner – var det inget som ens vållade oro. När vi sågs pussade han på mina döttrar och vi kramades som vi alltid gjort utan att känna att det innebar risker för att vi skulle bli smittade.Med andra ord är det ingen generellt giltigbeskrivning som Jonas Gardell tecknar av hur 1980-talets Sverige reagerade på hivepidemin. Den liberala samhällsdebattören Dick Erixon, själv homosexuell som tidigare arbetade på Noaks ark, tecknar en rätt annorlunda bild än Jonas Gardell i ett blogginlägg. Han skriver att hans "bild är inte att föräldrar så aktivt och oförsonligt tog avstånd som serien visar, utan att de som inte klarade av situationen bemötte de svåra frågorna med passiv tystnad. Men många – många! – klarade också av situationen."Enligt Dick Erixon hade Noaks ark hundratals frivilliga volontärer, inte minst mammor till homosexuella men även syskon och vänner, som hjälpte till och torkade tårar utan handskar. Det finns många berättelser om aids. Gardells är inte sannare än alla de andra trots allt ljusare mitt i det mörka.