Endast Urban är vaken
De äldre sover och har nog fått vård, om inte, förhoppningsvis inom en timma. Någon vandrar tyst genom stan, snön ligger grå på mur och *kran, snön ligger vit på taken, endast Urban Widmark är vaken.
Står där moderatblå vid "porten", blå mot den grå driva. Tittar, som många gånger förr, upp emot höghusets rektangulära skiva. Tittar mot stan, där politiska klaner står på tur, oppositionens planer i dunkelt lur. Han grubblar, fast ej det lär *båta, om väljarna för detta hus honom kommer förlåta.
Går förbi kulturhus mot stadshus, och tänker på allt som måste uppnås sen, att folk ska hyra i det höga hus, och njuta utsikt likt måsen. Trött av påhopp som av pisk och töm, Urban har trots allt ock en dröm: valurnan han lutar över, fylls av röster från alla i "klövern".
Urban smyger sig sist att se kommunalrådskollegorna de kära, han tycker nog att han märkt att de, håller hans flit i ära; nog är det så att han små tjuvnyp kan få, men det är något han ändå rår på, ingen må det förtycka: att ge tillbaka är hans största lycka.
Tyst är staden och nejden all, livet där ute är fruset, blott från fjärran vid Dryport Skåne hörs trädens fall, någon skyfflar gruset. Urban lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra väljarnas suckar och stön. Han undrar, vartåt opinionen ska fara, undrar, blir detta en ny mara.
Hässleholmsnattens köld är hård, gatubelysningen gnistra och glimma. Alla sova oavsett vård till och från intill morgontimma. Tågen dundrar tyst genom stan, snön ligger grå på mur och kran, snön smälter bort från taken. Endast Urban är vaken.
