Hur är det möjligt?
Det är svårt att förstå hur vuxna människor kan vara så illasinnade att de tar på sig ett stödjande ansvar för ett barn, men agerar helt tvärtemot. Det omhändertagna barnet som redan blivit sviken av vuxenvärlden sviks än en gång när det nya hemmet också visar sig vara ett helvete. Dessutom har det blivit placerat där av andra vuxna – socialtjänsten.Trots skärpta regler och ny lagstiftning fortsätter jour- och familjehemsplacerade barn att fara illa. Barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) menar att den nya lagstiftningen bättre ska skydda mot vanvård och att det är viktigt att man därför vågar anmäla när saker är fel.För att våga anmäla krävs det dock stort mod och inte minst tron på att anmälan ska leda till något bättre. För det barn som redan känner sig tredubbelt sviken av vuxenvärlden ligger tyvärr valet att anmäla många gånger långt bort. Så även om lagstiftningen finns där för att rätta till saker som blivit fel måste fokus främst läggas på det förebyggande arbetet. Det kan inte vara helt omöjligt för socialtjänsten att göra bättre förarbeteten och inte minst uppföljningar som gör att urvalet av stödfamiljer består av godhjärtade människor som förstår vilket ansvar de tar på sig. Samtidigt måste man undvika att både barnet och dess stödfamilj upplever att allt bara handlar om kontroller; inriktningen ska vara att bistå med stöd för att göra familjehemsplaceringen till en framgång.Maria Larsson menar i och för sig att man nu satsar mer på utbildning för socialsekreterare, men i det här fallet räcker det nog inte ens med utbildning. A och O är att socialsekreteraren är rätt person, en som det utsatta barnet har förtroende för, en vuxen att lita på. Alla vi andra i barnens omgivning måste också ta vårt ansvar och säga till när vi förstår att ett barn far illa. Om vi är gamla nog har vi ett extra stort ansvar att agera för det här handlar om barn med behov av att våga tro på vuxna.
