Jag? En sångare?
”Nu sjunger vi, Henrik. Nu ser vi inte ut som ett mentalsjukhus!” Den uppmaningen glömmer jag aldrig och om det fanns ett så kallat hallelujamoment under min tid på musikhögskolan var det just den där dagen, just den där lektionen. Händelsen utspelade sig i augusti 1994, under det tredje läsåret. Jag hade blivit tilldelad en ny sånglärare. Igen. Antagligen spelade de svartepetter i kollegiet under terminsstarten och den som förlorade tvingades ta sig an mig som elev. Min inställning till vokalämnet var nämligen närmast misantropisk. Passande nog bar denna min nya lärare också signaturen KriS. Jag tyckte synd om honom redan på förhand. Att det skulle finnas någon pedagogisk pedagogik eller metodisk metodik som kunde få mig att lossa på stämbanden tvivlade jag på, men när KriS drog till med detta didaktiska strupgrepp; att likna mig vid ett mentalsjukhus, ja, då tappade jag hakan fullständigt. Och att tappa hakan är en god start när det ska sjungas.
Snart stod det klart att KriS var en lärare av rätta virket. Han lät sig inte kollras bort av mina försök till sångkurragömma, däremot bytte han fokus och placerade texterna i centrum. ”För det finns många som kan sjunga rätt och brett och lätt och lagom och störst och bäst och vackrast och rock och pop och blixt och dunder, men hur många fattar egentligen vad låtarna handlar om”, förkunnade den gode KriS, varpå han gav mig en av Birger Sjöbergs Fridavisor i hemläxa. Analysera innehållet! Berätta texten! Det uppdraget tog jag mig an med liv och lust, för textförståelse var liksom min grej, och genom att jag tilläts tänka analytiskt och musikdramatiskt avdramatiserades det sångtekniska. Plötsligt stod jag där och lallade. Hux flux Electrolux. Utan att jag hade märkt det hade KriS fått mig att sänka garden.
Sångundervisning handlar mycket om psykologi, det kan varenda sångpedagog i hela världen intyga. Rösten är ett annorlunda instrument, och sambandet mellan resultat och självförtroende är betydligt mer påtagligt inom sång än spel. Kanske inte i körsammanhang - körsångare är proffs på att underordna sig och bli en kropp - men definitivt i solosång. Solisterna måste trivas med att stå i centrum och sola sig i solismens glans. Kanske är det därför som så många av våra folkkära vokalartister blivit en smula självupptagna. Det krävs självförtroende. Självkänslan må vara usel, men det krävs självförtroende.
Hur gick det för mig då? Blev jag någon sångare? Nä. Definitivt inte i bemärkelsen att det låter bra och definitivt inte i bemärkelsen att jag kan sjunga tillsammans med andra vokalister. I sådana situationer förvandlas jag per omgående till ett nervvrak. Men sång har faktiskt blivit en del av min yrkesvardag. Ganska ofta befinner jag mig sjungandes på en scen. Det har jag KriS att tacka för!
Henrik Bergkvist är kritiker och frilans inom musik och teater.
