Avslöjande och skarpa porträtt

Att hon ändå fick priset!Jag försöker förgäves ordna mina anletsdrag och dämpa min förtjusning när jag skriver dessa rader. Men det är väl risk att den där glädjen punkterar alla allvarliga försök att ringa in hennes författarskap.

Den klassiska novellen, jag tror jag börjar i den änden, bär på en hemlighet som inte uppenbaras förrän i slutet. Just där gör berättelsen en oväntad sväng, tvärvänder och visar plötsligt upp en oanad sida eller en okänd sanning.

Sådana episka krumsprång finns inte i Alice Munros noveller – men hon når likväl en likartad effekt. Det är bilden av hennes personer som ofta förvandlas och fördjupas när man lägger texten åt sidan. De sjunker ner i oss. De var inte som vi trodde. Ändå är de ganska vanliga människor.

I regel blickar hennes gestalter in i ett förflutet som ändå är närvarande - det som hände försvinner inte, det fortsätter att verka genom åren. Historierna är berättade som från ett stort avstånd, personerna minns ofta händelser som ligger långt eller väldigt långt tillbaka i tiden och det avståndet betyder mycket för tonen i texterna. För läsaren blir det lite som att dricka ur tidens brunn.

Personerna har inte kunnat eller velat frigöra sig från det som hände. Dramatiken har egentligen laddats ur, även om det kommer ett och annat efterskalv. Men de lever ändå kvar i det där bakvattnet. Och där guppar vi läsare med.

Att vi gör det beror förstås på att Munro tecknar människor så avslöjande och skarpt. Man betraktar dem som över hennes axel och ser mer av dem än de gör själva. Ändå bevarar de en del av sina hemligheter. Man vill veta mer! Faktum är att jag själv känner samma nyfikenhet och främlingskap gentemot Munro själv. Hon har också en oåtkomlig sida.Ibland kan man få en känsla av att novellerna är lite ryckigt berättade, som om Munro lagt dem åt sidan ett par gånger och sedan börjat om på ny kula, i en annan ända. Men berättelserna är skrupulöst välplanerade, granskar man dem rad för rad upptäcker man att allt i texterna är absolut nödvändigt men också den struktur hon skapar och så måste det förstås vara i de goda berättelsernas värld.

Det är också roligt att akademien i år belönar en novellist. Genren är ju styvmoderligt behandlad. Huvudpersonen i en av hennes berättelser skriver enbart noveller, hon är alltså en sådan som ”bara står och tittar in genom litteraturens grindar och inte tryggt befinner sig innanför dem”, som Munro lite spetsigt uttrycker det. Hon har själv vid det här laget gett ut elva novellsamlingar.

”Jag kan i själva verket inte skriva romaner”, förklarade Munro nyligen i en intervju. Det är nog därför ”jag försöker få in så mycket som möjligt i mina noveller … som en slags kompensation”.

Livet i Munros egen familj var så tungt och svårt att det inte hade ”passat in i en fiktiv historia”, försäkrar hon i den senaste samlingen Brinnande livet (2013) där ett par uttalat biografiska texter handlar om hennes barndom och uppväxt.

Fast jag tycker nog att hon är rätt hård mot sina figurer (och de är rätt hårda mot varandra). Men en sådan hållning lönar sig tydligen, ja i litteraturen. Där tillhör hon nu de yppersta.