Spretig debatt

Att Mikael Damberg lovade att utrota ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet var inte någon stark öppning för oppositionen. Att antyda att det är politisk vilja som saknas för att lösa problemen med arbetslöshet är tröttsamt och väcker frågan om varför i så fall inte Socialdemokraterna löste problemet förra gången de var i regeringsställning? Det andas ”siffertrixande” (för att citera Stefan Löfven) som Socialdemokraterna tidigare ägnade sig åt när de flyttade arbetslösa sidledes in i andra kolumner för att få statistiken att se bättre ut. Det är inte betryggande. Det kan finnas fördelar med att det inte är partiordföranden Stefan Löfven som deltar i debatten. Damberg är skicklig och vilsam att lyssna på, men på detta sätt blir väljarna inte trötta på Löfvens skildring av socialdemokratisk politik innan valrörelsen börjar på allvar.Tyvärr var det en ganska spretig och ofokuserad debatt, som nog inte skulle vägleda någon tveksam om vilket parti de skulle stödja. Alla partiledare hade en eller flera hjärtefrågor som de ville tala om. Problemet var att det fanns en tendens att tala om dessa frågor även när opponenten var inne på något annat. Stundtals var det halsbrytande övergångar mellan flyktingpolitik, kärnkraft och vinst i välfärden, i samma replik. Inför valrörelsen bör man uppmärksamma att det är värt att vara mer sparsam med användningen av liknelser. ”Pajkastning med fisksoppa” är till exempel lite mycket av det goda. Ett annat problem är att det läggs alldeles för mycket tid på att tala om motståndarens svagheter och för lite tid på att tala om den egna politiken. Ett klassiskt misstag: men inte desto mindre ett misstag. Annie Lööf kom i alla fall ihåg att påpeka att det som kan verka som små förändringar i beskattning om man ser till sifferkolumnerna i en budget kan slå ut hela lönsamheten för ett mindre företag.Det var lite överraskande vilken framträdande roll kärnkraften fick. Damberg använde allianspartiernas hållning i kärnkraftsfrågan som bevis för att det fanns slitningar inom samarbetet, Gustav Fridolin som ett tecken på att alliansen hade låg trovärdighet i klimatfrågor. Att Jan Björklund ville tala kärnkraft är ingen överraskad över. Att Jimmie Åkesson talade nästan lika mycket om det som om flyktingpolitik var däremot oväntat. Det var egentligen oklart vad Dambergs invändning mot alliansens energipolitik var förutom att Centerpartiet är för att avveckla kärnkraften långsiktigt. Men ”inom en generation” som man bestämde sig för på Centerstämman lär ändå inte påverka den kommande mandatperioden. Jonas Sjöstedt talade tyvärr så mycket mot vinst i välfärden att flyktingpolitik, klimat och jämställdhet kom i skymundan. Som vanligt handlade diskussionen om formen för vården och inte om kvaliteten. Det är väl lättare att generalisera på det sättet. I en märklig katalogaria över personer som Gustav Fridolin inspireras av blandas Katarina Taikon med partiets Isabella Lövin och anonyma fiskare i en sedelärande historia om att verka för klimatet. Man kan undra vad Taikon hade tyckt om att användas som maskot för att det blivit på modet att bekymra sig över romer? Åsa Romsons mer konkreta debattstil saknas. Dock har dock Fridolin rätt i att det är problematiskt att djurskyddspolicyn och klimattänkandet ignoreras i upphandlingsärenden. Varför ska vi ha en lagstiftning som skyddar djur i Sverige, för att sedan mata barn och äldre med kött från länder där djur far illa? Förhoppningsvis blir upphandlingsärenden en valfråga.