Tätt intill The Hittills

I dagligt tal ses 1960-talet som epokgörande inom populärmusiken med hänvisning till Rolling Stones och Beatles. Det är både rätt och fel. Rätt därför att 1960-talet förde in ett nytt, vildare tonspråk med djärvare sceniskt utspel. Fel därför att redan i mitten av 1950-talet hade den gamla tidens schlagerkultur, inspirerad av jazz och musikaler, nått vägs ände. Nya artister som Bill Haley, Little Richard, Gene Vincent och Elvis Presley med rötter i Hillbilly-kulturen hade banat nya vägar.

Musikens epoker blir aldrig långa – i Beatles och Abbas fall knappt tio år – men de lämnar ändå spår efter sig som aldrig går ur. Hur ska man annars förklara att hemmafavoriterna The Hittills samlade fem fullsatta blå salonger i Hässleholm Kulturhus under förliden helg med sin 1960-talsshow Close up? Föga överraskande var majoriteten i publiken 50- och 60-plussare som befunnit sig i skolåldern eller i tonåren när det begav sig.

Med Rolling Stones-klassikern Lets Spend The Night Together inleddes tidsresan bakåt. Sedan behöll maestro Nisse Runeson överväxeln i samma läge hela konserten igenom. Nostalgin förstärktes av tonårsnostalgin på scenen med affischer, scenporträtt av gamla idoler, stringhylla och svartvit tv-apparat där Simon Templar i Helgonets gestalt jagade både brudar och bovar.

Ett Beatles-medley med de numera sällan hörda melodierna ur filmen A Hard Days Night tillhörde konsertens höjdpunkter. Liksom Janne Runesons solosång i George Harrisons Here Comes The Sun och John Lennons Yellow Sky. Ett nytt och spännande inslag var förre Wilmer X-medlemmen Mats Bengtsson med sitt stortonade spel på klaviatur. Därutöver förtjuste han publiken med dragspel i bland annat kvällens Stones-medley.Under den två timmar långa konserten dök de gamla storheterna upp en efter en; Simon och Garfunkel, Turtles, Cat Stevens, Monkees, Mamas and Papas, Searchers, BeeGees med flera. Publiken reste sig i god tid före slutet och testade hållfastheten i både handflatorna och i Blå Salongens golv när Anna och Lizette i den följsamma körduon Corsettes målade en extra klangfärg i Tamla Motown-avsnittet med bland andra den gamla Supremes-klassikern Stop In The Name of Love.

Den här gången hade storbandskonceptet med blåssektion övergetts till förmån för en mindre variant av det mera intima slaget, därav valet av salong. Utmaningen blev då att säkra balansen mellan stökighet och disciplin så att longörer undveks. Det klarade Nisse Runeson med sina småputtriga kommentarer mellan låtarna och improviserade övningar när gitarrsträngarna for illa i den varma scenatmosfären. Hade han möjligen lyssnat på Ingmar Bergman som en gång sade: Improvisation kräver noggrann övning? Hela tiden förtjustes publiken av Janne Erlandssons explosiva saxofonspel, Lasse Nilssons och Nisse Runesons vackra gitarrklanger uppbackade av trummisen Janne Runesons och basisten Leif Holmbergs kompmaskin.

Två inropningar krävdes på lördagskvällen efter den två timmar långa konserten.