Fantasieggande Arktis

Het, därför att den handlar om något så rykande aktuellt som Arktis, den hotade, långsamt smältande kontinenten. Den är iskall för att den handlar om just Arktis, om polarisens vindpinade, iskalla oändlighet. Den handlar om de drömmar den framkallar och om de utmaningar den väcker.

Arktis på Louisianan är en temautställning – en berättelse om Nordpolen ur ett tvåhundrafemtioårigt perspektiv. Med snart sagt alla till buds stående medel synliggörs den fascination kontinenten utövat och alltjämt utövar på upptäcktsresanden, forskare, äventyrare, konstnärer. Inte minst konstnärer. För 1800-talets romantiker var själva tanken på den fjärran kontinenten och de män som oftast med livet som insats satt sig före att besegra den, själva inbegreppet av ordet romantik.

Som illustration lyfter Louisiana bland annat fram Caspar David Friedrichs ”Vraket efter skeppet Hoppet” från 1825 där bara spillror av det krossade fartyget kan anas bland blocken av packis. I jättemålningen ”Man proposes, God disposes” förvandlade den engelske konstnären Sir Edwin Landseer några årtionden senare, 1864, bilden av fartyget som malts sönder av ismassorna till en blodig rysare genom att låta två rovlystna isbjörnar agera vrakplundrare. Fascinationen över Arktis var dock långt ifrån bara förbehållen 1800-talsromantikerna. En rad verk av Gerhard Richter, Sigmar Polke, Wolfgang Tilmans och ytterligare närmare ett trettiotal danska och internationella samtidskonstnärer illustrerar att Arktis inte förlorat ett uns av sin dragningskraft.

Bildkonsten visualiserar våra föreställningar om Arktis och ger näring åt våra fantasier men till och med en så fotorealistisk målning som Gerhard Richters studie ”Isberg” från 1982 skapar ett filter mellan betraktaren och den bakomliggande verkligheten. Den kommer man å andra sidan desto närmare via fotografiska dokument från några av de expeditioner som företogs i syfte att nå fram till Nordpolen – bland annat från Fritjof Nansens Fram-expedition 1893-96.

I särklass mest fascinerande och mest berörande är dock de bilder och dagböcker som berättar om den katastrofala Andréexpeditionen 1897 och om besättningens (Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg) öde sedan ballongen Örnen havererat på isen på Svalbard efter bara två dagar i luften. Först 1930 hittades av slump deras sista läger där kylan bevarat såväl de tre resenärernas kroppar som dagböcker och inte minst Strindbergs filmrullar.

Ett av syftena med Andréexpeditionen var att Nils Strindberg med kamerans hjälp skulle kunna kartlägga Arktis. En utmaning bokstavligt talat i makroformat. När den amerikanske fotografen Wilson A. Bentley vid ungefär samma tidpunkt, 1885, sätter sig före att undersöka snöflingors kristalliniska uppbyggnad handlar det i gengäld om en utmaning i mikroformat. Med hjälp av fotomikrografi kunde han kartlägga formationer som tidigare varit osynliga för blotta ögat. Besatt av snön hade han till slut fotograferat fler än 5000 snöflingor och inte funnit ens två som var lika. Makalös design och unik skönhet som gick förlorad för alltid i det ögonblick flingan smälte.

Arktis må ha varit en utmaning och ett exotiskt resmål för resenärer från varmare platser, men Arktis var också ”hemma” för en stor grupp människor, bland annat inuiter.

Fotografier och vardagsobjekt i form av kläder, kajaker, spjut och harpuner och inte minst en oförglömlig video som skildrar säljaktens vedermödor illustrerar deras alltjämt tuffa vardag.

De internationella kapplöpningarna till Nordpolen var givetvis blodigt allvar – men också något man kunde skaka på huvudet åt vilket inte minst den amerikanska skämtpressen gjorde åren runt förra sekelskiftet. Den ger bilden av Arktis ytterligare en dimension och på Louisiana avrundar de elegant en utställning som tack vare sitt gränsöverskridande och djuplodande upplägg blivit sällsynt inspirerande, fantasieggande och berikande.