I Dan Josefssons bok om Quick-fallet överträffar sanningen dikten

Vi vet också att Quicks erkännanden var ett resultat av ledande frågor. Dessutom vet vi att förhörsledaren, åklagaren, advokaten, en psykolog och en minnesforskare agerade i samförstånd under i stort sett alla utredningarna. Sedan presenterade de ett farsartad skådespel för rättens ledamöter och lade alla pusselbitarna på plats.

Författaren och journalisten Dan Josefsson var nära vän till Hannes Råstam. Han undrade, liksom halva Sverige, vad som drev åklagaren et consortes, psykologer och minnesforskare till detta. Var det bara resultatet av en slags gemensam karriärkåthet, vilken lät dem blunda för det uppenbara? Och visst, karriärmässigt gick det ju bra för de flesta inblandade.

Även för Quick – som fortsatte att vara idolen på Säters fasta paviljong.Men det var faktiskt Quick (och hans bror) som bad Dan Josefsson att gå vidare med fallet för att undersöka hur mycket ansvar som vilade på psykoterapeuter och läkare på Säter.

När Dan Josefsson ringer till Quick, eller rättare sagt Sture Bergwall, frågar han vem som var ansvarig för att de åtta morddomarna. Jag själv, svarar Sture Bergwall på sitt mjuka dalmål. Men också Margit Norell.Dan Josefsson finner att Margit Norell var en privatpraktiserande psykoanalytiker som dog 2005, 91 år gammal. Men också att denna gamla dam fick betalt för att vara extern handledare åt några av de personer som var inblandade i Quicks psykoterapi, däribland hans läkare och psykolog.

Med hjälp av Sture Bergwall konstaterar Dan Josefsson att Margit Norell, som arbetade från ett mottagningsrum på Norrtullgatan i Stockholm, betraktade terapin av Quick som sitt livsverk.

Men varför, undrar Dan Josefsson och beslutar sig för att wallraffa. Han suddar ut sin verkliga journalistiska identitet på internet och hänvisar till en psykologibok han tidigare skrivit för att komma i kontakt med personer som haft kontakt med Margit Norell.

Från och med andra kapitlet berättar Dan Josefsson om två parallella levnadsöden – Sture Bergwalls och Margit Norells. Läsarna får följa båda från barndomen och framåt.Vägen mot Margit Norells övertygelser som psykoanalytiker måste ta avstamp i lärans födelse, vilket ger Sigmund Freud stor plats i de inledande kapitlen.

Personligen får den djuplodande redovisningen av dessa tidiga funderingar mig att tänka på ett gammalt skämt om skillnaden mellan intagna och personal på ett dårhus: personalen känns igen på att de har nycklar.Margit Norell rör sig i vilket fall som helst mot terapin där psykpatienter skall återuppleva bortträngda minnen. Något som numera är betraktat som felaktigt, ja, rent av farligt för patienterna. Inte minst då de bortträngda minnena i denna värld ofta handlar om incest, varpå falska framkallade ihågkommelser kan innebära en tragedi för en hel familj.

Redan under 60-talet bildade Margit Norell en grupp av likasinnade, med sig själv som den självklara ledaren. Medlemmarna i gruppen berättar för Dan Josefsson att det snarare rörde sig om en sekt. Och att alla samtidigt gick i psykoanalys hos Margit Norell. För merparten i gruppen blev hon en lyssnande mamma.Men mamman försköt snabbt de ”barn” som opponerade sig – ofta med ett pekade finger – och drog sig inte heller för att baktala dem. Så trots att hon fortsatte vara en väl anlitad psykoanalytiker blev gruppen av lärjungar allt mindre genom åren.

På 80-talet får dock Margit Norell en andra chans. Hon lyckas bilda en ny sluten grupp som med tiden bland annat omfattar personer i nyckelpositioner på Säters sjukhus.

I blind övertygelse låter medlemmarna i gruppen henne att skriva agendan för Säters behandling av psykiskt sjuka patienter.I maj 1991 hamnade Sture Bergwall på Säter. Enligt honom själv bluffade han sig dit. Rättspsykiatrisk vård lät bättre än fängelse.Några år senare började han minnas saker – och kom sedermera in i värld helt styrd av en gammal dam på Norrtullsgatan i Stockholm.

När sanningen överträffar dikten, brukar det heta. I Dan Josefssons bok är detta en enorm underdrift.Enda felet med boken är att det inte är fiktion, utan resultatet av mycket research samt ett framgångsrikt ”wallraffande”.