Kulturen göms i politikens skugga

Vilka möjligheter finns det till att kulturpolitik blir en valfråga i år? Inför valet 2010 gick Socialdemokraternas dåvarande partiledare samt kulturpolitiska talesperson, det vill säga Mona Sahlin och Leif Pagrotsky, ut med att partiet ville satsa 200 miljoner för att öka unga och gamlas tillgång till kultur. Men någon riktig fart fick aldrig debatten. Visst var Göran Hägglunds attacker mot kultureliten i sitt Almedalstal om ”verklighetens folk” uppfriskande men på riksplanet blev kulturdebatten aldrig starkare än så. Lokalt lyftes en del konkreta exempel fram. Bland annat okonventionella projekt med kultur som recept till långtidssjukskrivna vilket säkert betraktades som flum av en hel del. Utifrån mixen av djärva pilotprojekt och ren fientlighet till vissa kulturyttringar, som kulturpropositionens förslag att slopa bidrag till samhällspolitiska tidskrifter och kulturministerns aversion mot presstöd till ”rörelser som vill minska demokratin”, var det svårt att då bilda sig en klar bild över borgerlighetens kulturpolitik och det ser inte bättre ut idag. Och oppositionen verkar inte heller lika benägna som förra gången att försöka lyfta kulturfrågorna.

Men debatt har ändå inte saknats under Lena Adelsohn Liljeroths tid som kulturminister och detta tack vare att hon gjort flera uppmärksamma uttalanden. Nu senast handlade det om att skådespelaren Sven Wollter satte upp en cabaret i Norrköping till förmån för hemlösa. När moderaten Sven-Åke Molund hyllade Wollters initiativ på Facebook replikerade partikamraten tillika kulturministern: ”Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn”. Märkliga utspel har blivit lite av Lena Adelsohn Liljeroths signum. Som när hon under konstmässan Market i Stockholm fick syn på konstnären NUG:s videoverk Territorial pissing och bestämt hävdade att det inte är konst och att graffiti till sin natur är illegalt. Eller när hip hop-artisten Ken Ring skrev ”Knulla P3 Guld och Grammis!” på Facebook och hon kände sig nödgad att tillrättavisa: ”Det visar hur vanligt det är att koppla ihop sexualitet och hämnd”. I en demokrati är det inte kulturministerns sak att avgöra vad som är konst eller ej och hennes bokstavstrogna tolkning av ordet ”knulla” i detta sammanhang avslöjar bara hur dålig koll hon har på vardagsuttryck hos många arbetar- och medelklassvenskar under 50 år.

Löften om olika satsningar verkar alltså bli ännu färre i denna valrörelse än 2010 års. Å andra sidan så blev debatten den gången allt tystare ju närmare vi kom valdagen och Adelsohns Liljeroths pekfingerpolitik är intressantare än Göran Hägglunds svammel. För den förra är, till skillnad från vad den senare då var, trots allt kulturminister och hennes olika utspel skulle kunna bli en utgångspunkt för att lyfta kulturpolitiken i valrörelsen.