Fånga dagen eller tryggheten?
Sverige är samtidigt inte unikt eftersom behovet av trygghet tillhör den mänskliga naturen och gör sig påmind också i arbetslivet. Att byta från det man har till något nytt och okänt kan vara lockande, men även osäkert, läskigt och – otryggt.Orörligheten beror alltså i grunden på hur vi generellt fungerar. En del kan skyllas på att arbetsmarknadens parter genom år av avtalsförhandlingar har fört oss dit vi är i dag, men paragraferna i dessa avtal har därmed också utformats av människors önskemål och tryggheten har då prioriterats högre än friheten.
Orörligheten går också att knyta till den åldersgrupp man tillhör. Nu menar jag inte kroppens benägenhet att bli mindre böjbar i och med att åren går, utan snarare att jobbyte i unga år då man är i början av karriären är mer regel än undantag. När man däremot befunnit sig på arbetsmarknaden en längre tid och hamnat på en arbetsplats där man stannat kvar, då kan äventyret att byta till något nytt te sig mer skrämmande än lockande; inte minst om man har skaffat sig familj och har ett försörjningsansvar. Med barn samt bil- och huslån står inte karriären och nytt jobb överst på ”att göra” listan, istället ska man hämta på dagis och komma ihåg att köpa mjölk och bröd på vägen hem.Men samtidigt som det finns de som faktiskt är tillfreds och som glädjande nog funnit ett arbete där de är nöjda, trygga och – inte alltid men oftast – glada, är det många som uttrycker en längtan till något nytt; vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
I dessa tider när heminredning står högt i kurs finns trenden som innebär att tavlor ersätts av tänkvärda ord och citat. Det är exempelvis inte ovanligt att man finner det latinska uttrycket ”carpe diem” (fånga dagen) klistrat på väggarna i åtminstone vartannat hem. Uppmaningar till eftertanke i vardagen genom feta bokstäver i ögonhöjd är ett välkommet inslag, men det kan gå väldigt snabbt från det att man funderar på dess mening tills dess att man endast ser dem som en del av inredningen. Jakten på ”carpe diem” får samtidigt inte leda till att man tror sig kunna finna lyckan varje dag. En del dagar kommer alltid vara grå, det är så vi lär oss att extra uppskatta de blå.
Det är inte alla förunnat att egenmäktigt kasta sig ut och försöka fånga dagen eller för den delen finna ”mål och mening på sin färd”, en del har trots allt ansvar även för andra och känner därmed en skyldighet att att välja trygghet. Samtidigt måste vi också fråga oss hur mycket vi själva och hela samhället förlorar på detta i längden. För chansen finns ju trots allt att A egentligen hellre skulle göra B:s jobb och att B hellre skulle vilja ha A:s jobb. Fick A och B bara chansen att byta med varandra skulle jobbet göras med större glädje och därmed troligen ännu bättre.
Om några veckor lämnar jag mitt arbete som ledarskribent för att skriva ett nytt kapitel i mitt yrkesliv. Det är inte mitt livs tryggaste val, men tärningen är kastad och det i sig är något befriande.
