”Historierna hittar mig”

Nu är hon aktuell med sin tredje kriminalroman, Låt mig ta din hand, och tar med läsarna till både Argentina och Stockholmsförorten Jakobsberg.– Det är vissa händelser, vissa historier som bara fäster i mig, så förklarar hon att hon går sina helt egna vägar i en annars ganska mallad genre.

Tove Alsterdal började sin skrivkarriär som frilansande journalist efter journalistlinjen på Kalix folkhögskola men började sedan skriva dramatik för en liten teatergrupp i Luleå. Efter det har det blivit manus till allt från film och radio till opera. Hon har också startat en egen teater och varit redaktör för Liza Marklunds kriminalromaner. En egen roman hade hon nog alltid tänkt sig att skriva också men det var först när hon läste det där reportaget om en badstrand i södra Spanien där det flöt i land kroppar av döda flyktingar från Afrika som hon hittade sin berättelse.– Jag vet inte varför just den historien fastnade, berättar hon. Det är inte så att jag hittar historier, de hittar mig, och det är alltid verkligheten jag inspireras av. Historien om stranden var egentligen tänkt som ett filmmanus från början men även om det fanns intresse så blev det för dyrt eftersom den utspelades i sex länder samtidigt.– Då blev det en roman, säger Tove Alsterdal. Men intrigen bråkade med mig och det blev inte bra förrän den blev en spänningsroman. Boken tvingade mig mot genren kan man säga men sedan upptäckte jag hur bra det var att använda kriminalromanens form.Kvinnorna på stranden kom ut 2009 och 2012 kom bok nummer två, I tystnaden begravd, som även den blev en kriminalroman, men med en helt annorlunda historia.

Här inleder Tove Alsterdal med mordet på en gammal skidlegend i byn Kivikangas i Tornedalen och låter sedan historien röra sig mellan nutid och dåtid och handla om de människor som på 1930-talet utvandrade till Sovjetunionen för att de drömde om ett bättre, mer rättvist samhälle där. Historien som fångade denna gången var en reportagebok om just de människorna och här hittade Tove Alsterdal, som själv har rötter i Tornedalen, namnet på sin mammas kusin. En historia som hon inte alls kände till innan. – Jag ville skriva om Tornedalen och om de här människorna som åkte iväg, förklarar hon. Om deras drömmar, om vad som fick dem att åka och hur tystnaden som mötte dem som återvände var.

Även om Tovel Alsterdal aldrig skulle kunna tänka sig att skriva en serie eller om en återkommande hjälte, ”det är jag alldeles för otålig för”, så finns det teman och mönster som återkommer både i de två första böckerna och även i nyutkomna Låt mig ta din hand. Alla handlar om uppbrott, om att resa i väg och bryta med sitt gamla liv och om engagemang. Och så rör de sig mellan beröringspunkter i Tove Alsterdals eget liv och stora händelser ute i världen.– I min senaste bok är det flera historier som krockar förklarar hon. Jag ville skriva om förorten Jakobsberg där jag vuxit upp och jag ville tillbaka till min uppväxttid på 1970-talet när Jakobsberg representerade det moderna Sverige där alla skulle bli jämställda. Men så har jag ju alltid ett internationell perspektiv också, jag går i gång på det, och det var ju många Latinamerikanska flyktingar som kom till Jakobsberg. Det präglade min tonårstid, solidariteten med Chile, insamlingarna.

I Låt mig ta din hand heter huvudpersonen Helene. Hon och hennes syster har vuxit upp i Jakobsberg. Deras mamma lämnade dem tidigt för att åka till Argentina och engagera sig i motståndsrörelsen och systrarna växte upp hos en fostermamma. Som vuxen försöker Helene lägga allt så långt bakom sig hon bara kan men när systern Charlie till synes begår självmord i just Jakobsberg blir hon indragen i en historia som tvingar henne att ta reda på vad som hände med mamman som aldrig kom tillbaka. Historien pendlar mellan Jakobsberg och Buenos Aires i Argentina och mellan nutid och 1970-tal.– Latinamerika var så stort här i Sverige då på 1970-talet, säger Tove Alsterdal, men sedan har det varit ganska glömt och det är på tiden att vi tittar närmare på det. Dessutom har jag varit i Buenos Aires och det klickar igång någonting i mig. Tänk upp emot 30 000 som försvann och en regim som lät folk försvinna.

Tove Alsterdals böcker kräver mycket research och för hennes del räcker det inte med att läsa in sig – ofta kräver det besök på plats också.– I senaste boken skriver jag mycket om Argentina på 1970-talet och man kan visserligen läsa 700 sidor sanningskommission om vad som hände men vardagslivet är svårare att hitta. Vad man åt, hur man bodde, var man hade sex om man var en strängt hållen katolik. För att ta reda på sådant måste man träffa folk.

Tove Alsterdal gick journalistlinjen på Kalix folkhögskola tillsammans med en annan välkände deckarförfattare – Liza Marklund. I många år har hon också fungerat som Marklunds redaktör och när Tove gav sig in i genren blev Marklund hennes läshjälp.– Det är helt ovärderligt att ha varandra, säger Tove Alsterdal. Det här är ju ett ensamt yrke och med henne känner jag att jag kan ringa när som helst när jag kört fast. Och det är härligt att kunna bolla och vara djupt engagerade i varandras texter.

Låt mig ta din hand kommer ut i dagarna och Tove Alsterdal har redan börjat fundera över nästa bok som även den kommer att följa mönstret med en historia som ligger både nära och långt borta.– Jag har suttit i sommar och skissat på en historia, berättar hon. När man är i slutskedet av en bok blir det lite som ett nöje att tänka på nästa. Den boken kommer också att utspelas i Sverige och också att dra ut i världen. Det är en plats jag burit med mig och det är en spänningsroman. Någon bifigur från tidigare böcker dyker kanske upp igen men det är ingen fortsättning.