En ny roman av Klas Östergren är alltid en begivenhet. Det gäller förstås särskilt denna höst. I början av december går filmatiseringen av genombrottsromanen Gentlemen upp på biograferna och strax därpå tar Klas Östergren steget in i Svenska Akademien, på stol nr 11 efter Ulf Linde. Det kan man kalla ett författarlivs middagshöjd.

De yttre attributen förutan är Twist - så heter den nya romanen - en berättelse av bästa märke. Den visar Klas Östergren från hans starkaste sidor: den kinesiska asken som berättarteknik i virtuos tappning, den sparsmakat eleganta och oaffekterade stilen, sorgen och vemodet inför tillvarons tillkortakommanden som obönhörligt sipprar fram mellan raderna, distanseringen som paradoxal känslomässig förstärkare.Som så ofta hos Östergren är det här en retrospektiv historia, där det som händer redan har hänt. Liksom exempelvis Richard Ford besitter Klas Östergren förmågan att hålla spänningen vid liv trots att vi vet vad som kommer att hända och också hur allting kommer att sluta.

Romanens mångtydiga titel alluderar kronologiskt på Beatles genombrott med ”Twist and Shout” 1963, den sommar då bokens huvudperson befinner sig på ferie i Stockholms skärgård och under sina fisketurer med en motordriven eka blir bekant med den jämnåriga tonårsflickan Ami, eller Anne-Mari, blir intensivt förälskad men tappar henne ur sikte. Först tjugo år senare, på en teservering i Kungsträdgården hittar de båda av en slump varandra och återupptar sin relation, nu som vuxna.Berättelsen består tekniskt av tre nedslag, varav det sista är en begravning i början av 2010-talet. Då har vår huvudperson och Ami ännu en gång skilts åt och var och en på sitt håll bildat familj. Änkemannen Gunnar bjuder alla före-dettingar till begravningen av hustrun och kungör samtidigt instiftandet av en fond i Amis namn till skydd för utsatta kvinnor. Det ska visa sig att den fonden drar till sig oväntat kapital.

Skumraskaffärer och begagnade sedlar i smärtingväskor är nämligen det andra temat i romanen. Som ofta hos Östergren befinner vi oss här i en värld befolkad av småfifflare, småskuttare och småföretagare, som hankar sig fram i gränslandet mellan svart och vitt, men som strävar efter att göra Det Stora Klippet och bli ekonomiskt oberoende för resten av livet. Amis far, med det oefterhärmliga namnet Sigge Backlund, är en sådan figur – sannolikt en blivande klassiker i sin art – som dväljs i fastighetsskojarträsket kring saneringen av nedre Norrmalm på 60-talet, en tid när dåtidens styrande socialdemokrater i huvudstaden drar pennstrecken på kartan, men ger fria händer åt kapitalet att riva och bygga i Klarakvarteren.

Långt senare träffar vi i berättelsen på en samtida figur ute i samma skumma ärenden. Det är Jeff, som tjänar den ryska gasindustrin och dess gigantiska rörledningsprojekt på Östersjöns botten med samma tvivelaktiga medel, hot och smörjmedel i skön förening. Vår huvudperson dras på sluttampen in i det garnet utan att riktigt förstå hur och upplösningen visar därmed hur lätt det är att hamna i gråzoner, där ingenting är vad det synes vara och hur vår vän Sigge Backlund kanske inte var så förtappad som vi först trott.

Historien om Ami och hennes tillbedjare är ett intrikat nätverk, men hos Klas Östergren är det ordning och redan i härvan och alla trådar leder någonstans i slutändan. Framför allt är det den tudelade kärlekshistorien som skimrar i den solkiga bilhandlarvärlden och som skapar liv och lust bland döda själar. Sällan har väl kontrasten mellan kärlek och kapital känts så in på bara skinnet. Men Klas Östergren är inte den som tar till brösttoner för att förmedla det budskapet. I sin närmast preciösa berättarstil håller han fast ordning på makro- och mikroperspektiv och låter det senare med sina träffsäkra iakttagelser om människors samvaro successivt bygga upp och befästa det förra. Och i sin tilltro till slumpen som avgörande faktor i livet påminner han en hel del om New York-trilogins upphovsman Paul Auster. Den jämförelsen skäms inte för sig, i synnerhet inte som att Östergren nog var först ute.