Kärnkraften – igen

Man vill tillsätta en blocköverskridande energikommission för att skapa en långsiktig energiöverenskommelse. Vattenfalls förberedelser för byggande av kärnkraftverk avbryts och MP:s Åsa Romson lovar att minst två svenska kärnreaktorer ska stängas under mandatperioden. Men det kommer ingen avvecklingslag, utan kärnkraften ska strypas långsamt genom att få ta en större del av sina ”samhällsekonomiska kostnader”.

Detta genom att säkerhetskraven skärps och kärnavfallsavgiften höjs. Neutrala bedömare noterar att avvecklingen ska ske genom ekonomiska incitament och inte politiska avvecklingsbeslut. Det vill säga samma väg som alliansregeringen valde för att avväpna frågan internt.

I grunden är det tilltalande med insatser som gör svenska energisystem mindre beroende av såväl fossila bränslen som av atomkraft. På sikt måste hållbara energislag ersätta de farliga och klimathotande. ”Härdsmälta” kommenterar FP-ledaren Jan Björklund, medan Centerledaren Annie Lööf välkomnar blocköverskridande energisamtal och ser behovet av långsiktiga spelregler på området.

Det är inte första gången som kärnkraften spelar huvudrollen i regeringssammanhang. Vi minns Thorbjörn Fälldins löfte inför valet 1976 att inte sätta sig i en regering som startade kärnkraftverk. Så blev det inte. Kärnkraftsolyckan i Harrisburg fick Olof Palme och Socialdemokraterna att ändra sig i frågan om kraven på kärnkraftsindustrin. Sedan kom folkomröstningen om kärnkraften 1981.

Nu ligger kärnkraften åter i vågskålen, samtidigt som Sverige håller på att få den kanske svagaste minoritetsregeringen någonsin i modern tid. Landet skulle må väl av en trovärdig lösning i kärnkraftsfrågan. Marknader, industri och framför allt svenska folket kräver ansvarsfulla besked om en hållbar energipolitik.