Historiskt collage till musik

Med föreställningen Morfar – Så nära långt borta gör Teater Insite ett intressant försök att göra en scenisk gestaltning av ett historiskt material. Föreställningen beskrivs som ”en teatermusikalisk berättelse om sökandet efter sin historia.” Helt i linje med Teater Insites sätt att arbeta låter regissören Pelle Öhlund publiken ledas runt av aktörerna, i en blackbox. På det viset fungerar hela lokalen som spelplats och blir också bild av världen. Den kan delas av och styckas upp genom kritstreck som bildar gränser, som dock flyttas efterhand.

Det är en duo som uppträder: skådespelaren Mattias Hahne Thorbjörnsson och musikern Elias Faingersh. Föreställningen vilar som sagt på historisk grund. Mattias Hahne Thorbjörnssons morfar Helmut stred för Tyskland i andra världskriget och musikern Elias Faingershs morfar Semeon stred för Sovjetunionen. Det var ur duons dialog om morföräldrarna och i synnerhet morfädernas öden som tanken på att göra teater av stoffet föddes. Bakom texterna som framförs finns det ett privat sökande efter information. Den dialogiska formen är genomgående, men den kombineras med en hög grad av interaktivitet i och med att vi i publiken involveras i förflyttningarna i tid och rum.

Det gäller dock att ha någorlunda förkunskaper om andra världskriget, eftersom vi kastas rakt in i händelser och skeenden i takt med att namn och årtal projiceras på de halvgenomskinliga dukar som hängts upp i lokalen. De visuella inslagen har Signe Krogh arbetat fram. I samverkan med ljus/ljud-designern Jonas Åkesson har hon skapat en inramning där mörkret plötsligt punktvis lyses upp och bilder och även handskriven text framträder. Elias Faingersh talar inte lika mycket som Matthias Hahne Thorbjörnsson. I gengäld blir Faingershs trombonspel ett bärande element föreställningen igenom. Genom hans trombon kommer hela känslospektret, från melankoli till glädje, till uttryck och han gör även musikaliska kommentarer som ibland kan vara ironiska, men också expressivt förstärkande.

Det här är alltså något så pass ovanligt som totalteater med dokumentära inslag. Formen är collageartad och fungerar så att pusselbit läggs till pusselbit. Resultatet har blivit en föreställning som gradvis djupnar och blir mer och mer gripbar. Till att börja med känns det en aning trevande, ja, rent av spretigt, men efter hand som sammanhangen klarnar ökar känslan av att få vara med om ett ovanligt starkt levandegörande av historien.