Ett slut och en början

 Den före detta statsministern använde talartiden till att sammanfatta vad han och alliansen hade åstadkommit. Inte överraskande framhöll han den stabila svenska ekonomin, även om han delade äran med tidigare regeringschefer. Han talade också om öppenhet och hbtq-gruppens lika rättigheter. Främlingsfientlighet och brist på jämställdhet framhölls som samhällsproblem som måste lösas: ämnen som Fredrik Reinfeldt känner mer passionerat för än de som ser honom som enbart en förvaltare tror.

De traditionella avskedsgåvorna reflekterade partiernas politik. Sjöstedt gav boken Reinfeldteffekten, där Reinfeldt kunde läsa om att han är ogillad av vänstern, om detta mot alla odds gått honom förbi. Jimmie Åkesson fokuserade föga oväntat på flyktingpolitik genom ett gåvobevis till UNHCR. Flyktingar hör som bekant hemma i tältläger för Åkesson, inte utom fara i Europa. Björklund firade allianssamarbetet med en T-shirt med ”världens bästa kompis”.

Reinfeldt begärde inga repliker under sin sista debatt, vilket var lite synd: att höra honom obegränsad av statsministerrollen hade varit intressant. Det var trots allt åtta år sedan sist. Löfven var ganska återhållsam i sin första insats i riksdagen, förutom i sina inviter till Annie Lööf. Han hoppas att döma av debatten fortfarande på stöd av Centerpartiet längre fram. Det är begripligt. Mer oväntad var Jonas Sjöstedts smickrande ton, i avsaknad av valrörelsens hätskhet. Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att han också vill sitta i regering med Annie Lööf.

Det var en välkommen omväxling att SD förväntades diskutera även andra ämnen än en restriktiv invandringspolitik. Både Jimmie Åkesson och övriga partiledare måste vänja sig vid att SD inte längre kan fungera som ett enfrågeparti.