Moderater utan kompass
Under Fredrik Reinfeldts ledning etablerade sig Moderaterna som ett 25-30-procentsparti. Många analyser drog slutsatsen att den nivån var den naturliga för partiet, att man skulle dominera på den borgerliga halvan av svensk politik ungefär som danska Venstre har gjort i grannlandet, ett parti som dessutom inspirerade till framväxten av De Nya Moderaterna.
Jag tycker att Moderaternas förvandling under Fredrik Reinfeldt med gott stöd från personer som Anders Borg, Sven Otto Littorin och Per Schlingmann var en lysande anpassning till hur det svenska samhället förändrades. Basen av konservativ överklass hade krympt medan den breda och välmående medelklassen växte, en klass som dessutom storkonsumerar offentliga tjänster, varför ett stort borgerligt parti måste anpassa sig till den verklighet som dessa väljargrupper lever i och bli välfärdskramare.
Eftersom Moderaterna av tradition alltid varit ett mycket centralstyrt parti fanns det dock skäl ifrågasätta hur genunin den politiska make-overn var. Djupt in i moderatleden har det under framgångsåren funnits många som inte känt sig riktigt hemma i det moderna storstadsparti som Moderaterna blivit.Jag kunde ibland känna att De Nya Moderaterna framstod som något av ett smart reklambyråprojekt. Om skickliga marknadsstrateger i slutet på 1990-talet hade fått i uppgift att göra en rejäl makeover av De Gamla Moderaterna och produktlansera ett framtidsparti utifrån en analys av olika samhällstrender tror jag slutsatsen hade blivit något som liknande De Nya Moderaterna. Möjligen har vi i detta också förklaringen till att personer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg nu med sådan lätthet lämnar politiken. ”Produkten” De Nya Moderaterna har likt andra produkter passerat bästföredatum.
Inom partiet råder nu något av ett hela havet stormar. I Stockholm tackar borgarrådet Sten Nordin för sig efter valförlusten. I spåren på motgången i Malmö utmanövrerades Stefan Lindhe av den unge politiske kometen Torbjörn Tegnhammar.
Vem som skall leda partiet centralt verkar fortfarande vara en öppen fråga. Catharina Elmsäter-Svärd tycks vara den med starkast stöd, men hennes meritlista är fortfarande tunn trots åren i regeringen. Kan hon verkligen med trovärdighet axla rollen som oppositionsledare och statsministerkandidat. Till det kommer att hon saknar både tunga yrkesmässiga och utbildningsmässiga meriter.Min egen gissning är att om hon blir vald så kommer vi att få uppleva ytterligare ett ledarskifte inom Moderaterna under denna mandatperiod i synnerhet som nog moderaternas avtappning av väljare till Sverigedemokraterna knappast är över om öppna era hjärtan-politiken ligger fast efter Fredrik Reinfeldts avhopp.I dag känns Moderaterna som ett parti utan karta, kompass eller mål för vart partiet är på väg.
