Ett alltför slutet parti

I demokratier avsätts inte ledare genom mord eller militärkupper, utan med mer sofistikerade medel. I Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” som utkommer i dag måndag, ger Suhonen sin bild av turerna bakom borttvingandet av Håkan Juholt som S-ledare i januari 2012.

Avgången föregicks av ett ”hysteriskt mediedrev”, som Håkan Juholt själv uttrycker det i en kommentar i söndagens DN. Bakom låg läckor från ledande S-företrädare, enligt bokens författare och tidigare medarbetare hos Juholt. Författaren namnger flera. Suhonen vill nu se en debatt i partiet om händelserna kring Juholts störtande. Den debatten lär han få vänta på, de utpekade tiger.

Nyblivne statsministern och S-ledaren Stefan Löfven deltog på VU-möten hösten 2011 som föregick Juholts avgång. Han ska ha haft en lyssnande roll men ilsknat till när intrigerna pågick som värst och protesterat mot läckor och ”knivhugg i ryggen.” Det hedrar Löfven om han reagerat så. Samtidigt förtar det inte bilden av S som ett maktparti fyllt av stridande falanger. Det är inte första gången som det intrigeras om makten i S. Mona Sahlins avgång förgicks av tips till medier om missbruk av regeringens kontokort.

Slutenheten som partiet visar när ny ledare väljs är föråldrad. Man borde väl ha lärt en del sedan bildandet 1889? Smusslet står i skarp kontrast till den öppna valprocess som Centerpartiet visade upp innan Annie Lööf valdes till partiordförande på stämman i Åre.

Statsvetare Jonas Hinnfors säger i SvD att partiet lärt läxan efter Juholtaffären och att den organisatoriska krisen är över. Tillåt oss tvivla! Ett första lojalitetsprov för Löfven kan komma redan i samband med att regeringens budget ska antas i riksdagen. Blir det nya hemliga möten i VU om en regeringskris då seglar upp?