Unika ögonblick och evig rörelse

Det är inte ofta jag gråter på bio men i lördags gjorde jag det när jag såg den amerikanska regissören Richard Linklaters fantastisk film Boyhood. En liten pojkes väg mot ung man är inget ovanligt tema för en film (eller roman för den delen) men Linklaters sätt att skildra är desto mer ovanligt och resultatet blir en upplevelse utöver det vanliga och en känsla av det här är så nära allas våra liv som det är möjligt för en film att komma. På en och samma gång fångar Boyhood de unika ögonblicken i ett liv och den rörelse som alla liv är. Boyhood är inspelad mellan 2002 och 2013 med en kort filmperiod varje år och samma skådespelare hela tiden. En ganska vanlig familjehistoria bildar bakgrunden i pojken Masons liv. Han har en ung, ensamstående mamma som uppfostrar honom och hans syster samtidigt som hon försöker förverkliga sig själv. Pappan är en sympatisk men fullständigt ansvarslös helgpappa. Mason och storasystern Samantha upplever allt från nya familjekonstallationer, alkoholiserade och våldsamma styvfäder och en lång räcka uppbrott under sina uppväxtår samtidigt som de de själva utvecklas från barn till tonåringar och till nästan vuxna. Det unika och gripande med Linklaters film är att åldrande och utveckling blir så naturligt eftersom skådespelarna verkligen åldras på riktigt. När vi möter Mason (Ellar Coltrane) första gången är han en rundkindad, nyfiken sexåring och när filmen är slut är han en gänglig, grubblande 18-åring. Samantha (Lorelei Linklater) har gått från en lika rundkindad och utåtriktat flicka till en magrare och betydligt mer inbunden ung kvinna medan mamman (Patricia Arquette) har fått ett antal mer rynkor runt ögonen och pappans (Ethan Hawkes) kantiga ansiktesformer har blivit betydligt slappare. Samtidigt är det inte de yttre fysiska förändringarna hos skådespelarna som gör det här till en så stark filmupplevelse utan känslan av att även om det här är fiktion så har skådespelarnas personliga utveckling och deras liv under den långa filminspelningsperioden naturligtvis också påverkat deras rolljag. Det är en både märkvärdig och stark upplevelse att följa den här familjehistorien under dryga två timmar och 40 minuter. Det är ett levande familjealbum som vi alla kan relatera till på olika sätt. När grät jag då? Naturligtvis när sista barnet är på väg ut i livet och mamman som fram tills dess har hållit skenet av styrka och målmedvetenhet uppe tappar masken, storgråter och undrar över meningen med sitt liv efter barnen. Eftersom jag befinner mig på ungefär samma plats i livet (barn som flyttar ut i alla fall) så grät naturligtvis jag också. Och jag är övertygad om att det finns stunder för både gråt och skratt och framförallt igenkänning för alla som ser den här filmen. Så gör det!