En kvinnas tal är som ett oavlåtligt takdropp, säger Ordspråksboken. Att det också kan gälla mäns orationer visar Ulf Lundell den här gången mer än eftertryckligt i sin nya roman, Visenterna. Läsare av Lundells rapporter från livet söder om Kivik har ju vant sig vid att det som upphovsmannen kallar romaner i själva verket är ett slags dagboksanteckningar från året som gått i det Sverige, som inte längre ett folkhem som på det gyllene femtiotalet.

Men romanformen kräver åtminstone ett alter ego. Den här gången heter han Frank Kornfeldt och är en snart 65-årig författare bosatt på skånska landsbygden. Han har nyligen separerat från sin kvinna och inrättar sitt nya liv efter den premissen, stolt och ensam.Det blir ett rätt enahanda liv, visar det sig. Det som händer är i drygt fyra hundra sidor av dagboksnotiser årstidernas gång och samhällets utveckling som den ter sig i den dagliga rapporteringen i radions P 1. Ty Ulf Lundell har åtminstone det gemensamt med generationskamraten och dagbokskollegan Lars Norén att de ymniga reflektionerna om politiken och samhället huvudsakligen grundar sig på mediabilder från en evigt strömmande radiokanal. Det får ersätta avsaknaden av egna konkreta erfarenheter.Och även om såväl Norén som Lundell tidvis förhåller sig kritiska till den bild av samhället som formas av Dagens Eko, så tycks de helt oförmögna att hitta avstängningsknappen. Gemensamt har de också att de i klarsynta stunder inser att Per Albins folkhem med dess homogena befolkning inte längre är relevant i synen på nutiden, men de kan ändå inte låta bli att ständigt använda 50-talsidyllen som referenspunkt och beroendeframkallande nostalgitripp. Lundell hyllar numera sin far och hans egnahembygge med egna händer och han angriper stup i kvarten att SJ, svenska folkets järnväg, sålts ut till giriga kapitalister. Även om det i just det fallet faktiskt är felaktigt. Radion mal på liksom författarens entoniga kommentarer. P1-mutter, skulle jag vilja kalla det. Men självironin finns där också, tack och löv. Själva boktiteln bär syn för sägen och alluderar på den europeiska utrotningshotade arten av bisonoxe, som numera bäst beses på Skansen och i andra reservat. Men den existerar i alla fall. Jörn Donner döpte sin självbiografi härom året i samma anda till Mammut…Huvudinvändningen mot den här boken är att den är händelselös alldeles för länge,. Det är först på slutet som det börjar röra på sig i Franks Kornfeldts liv och det är naturligtvis kvinnor som ser till att det sker. Men då har de enradiga styckena staplats alldeles för länge och intresset hos läsaren falnat, även hos den som tycker att också den som får en blodtrycksmätare i julklapp har rätt att finnas till och yttra sig,

Ulf Lundell skulle behöva komma tillbaka till den balans mellan reflektion, naturskildring och direkt aktion som han åstadkom i en bok som Vädermannen (2008).Angående P 1-missbruket är mitt råd: Slå över till P 2 ibland! I musikens gyllene kanal gestaltas livets bergochdalbana subtilt och storslaget om vartannat utan att lyssnaren ständigt och förnumstigt skrivs färdiga uppfattningar på näsan.