”Jag är en riktig livsnjutare”

Nyss hemkommen från ett soligt men också regnigt Spanien, där hösten faktiskt visade sitt ansikte, är jag full av kraft och musikupplevelser. Jag vet att jag sagt det tidigare men det tål att upprepas. Jag älskar Sveriges olika årstider. Dock är jag ensam om detta i vår familj, då resten av familjen huttrar och ser något dämpade ut och tittar på mig som jag blivit tokig när jag ler och säger: ”Gud så mysigt, nu tänder vi en brasa i köket och äter gottan!” (Så kallar vi godis). Man behöver inte längre tänka så mycket på klänningar som ska sitta bra, utan mysa i bylsiga stora tröjor. Toppen. Det blir mer bullar då, hi hi. Livet ska njutas och som jag numera (!) tänker; en bulle mer eller mindre gör ingen skillnad. Ingen skillnad alls faktiskt. Överallt i media står det samma sak. Kom i form, må bra, gå ner 5 kg nu, snabbaste metoden! Lev nyttigare, så får du leva längre. Och visst är det viktigt att inte stoppa i sig så mycket mat så att kroppen inte klarar av det. Men ärligt talat, så tror jag att man lever längre av att göra det som får en att vara lycklig. Inte att hela tiden hålla sig själv i skinnet och inte tillåta sig att få njuta av det livet har att erbjuda på alla plan. Nej, baka och njuta av en god fika, det är livet för mig. Sedan kan man alltid gå en extra promenad i höstmörkret och känna vinden vina, för att sedan gå in och ta en varm kopp choklad på det.

Alla människor är olika, vilket är tur, men en sak vi har gemensamt är att musik i olika former får oss att må bra. Det kan vara musik som ger energi när man till exempel ska storstäda. Eller när man mår lite dåligt, då kan en vemodig melodi få dig att få fram dina känslor för att sedan få må bra igen. Och tack och lov så finns det något för alla. Tänk vad otroligt tråkigt det skulle vara om alla bara lyssnade på samma musik, åt samma mat med mera. Detta tänkte jag på när jag skulle starta upp mitt första dansband och var så osäker på mig själv som artist och på vad som var rätt och fel. Och döpte bandet till Christina Lindbergs orkester (originellt) eller hur, hi hi.

Tiden går så otroligt fort. Jag minns känslan av förväntan. Av att göra något nytt. Något i min egen tappning. och för mig var det ju att skriva mycket egna texter på svenska och blanda in en del instrument som var typiska för countrymusiken, som till exempel steelgitarr och fioler. Det var en chansning, som turligt nog gick hem hos publiken då. Jag får ofta låtar att lyssna på inom olika musikgenrer. Kompisar och musiker skickar låtar till mig, både för att jag ska lyssna och kanske sjunga dem eller bara för skoj skull. Detta är jag så tacksam för. Det är så otroligt viktigt att lyssna på olika sorters musik i min värld. Och då jag här i Skånska Dagbladet skriver om dansbandsmusik och countrymusik är det extra kul när jag får något nytt som känns äkta och bra inom dessa genrer. Ett band som verkligen kämpat på i många år och som nu ännu en gång förnyat sig till det bättre, är dansbandet Martinez. Sångerskan Sandra Estberg är så full av glädje när hon sjunger. En låt som kom ut i maj månad på cd-skivan Tillsammans heter Who needs a broken heart. Så fin melodi och även om texten är lite vemodig så gör den mig glad, kanske just för att den väcker så många olika känslor i mig. Och just glädje är extra viktigt när solen inte visar sitt ansikte lika mycket längre och mörkret dröjer sig kvar längre varje morgon och kommer på återbesök tidigare och tidigare på dagen. Detta märker jag av då sonen ska upp till skolan och jag ska köra honom dit varje morgon. Vi har valt att bo på landet, så då får jag snällt (så klart) köra honom dit, då bussen ligger för långt borta. En låt som ofta spelas i bilen mörka tidiga mornar är en countrylåt som en av mina absoluta favoriter sjunger, nämligen Johnny Cash. Låten heter She used To love Me A lot, utkommen med en ny video efter Johnny Cash död. Den är mycket bra gjord och videon gör att texten kan tolkas på så många olika sätt. Jag börjar mer och mer förstå varför videons intåg i musikens värld blivit så stor igen. På 80-talet var det en sensation, då alla artister mer eller mindre gjorde videos som sedan spelades på kanalen MTV. Allt som visades där blev hits. Sedan kom det en hel omvändning och det var nästan bara de unga artisterna som fortsatte att satsa på videos för sin unga publik. Numera gäller det faktiskt all sorts musik, vilket jag personligen tycker är både spännande och kul. Så när jag nu sitter med min son en tidig morgon körande till skolan får jag ny kraft och energi av musikens läkande förmåga och jag minns videon jag sett. Så fantastiskt bra, speciellt för en trött son, som också liksom jag gillar Johnny Cash. Vi två kan fortfarande digga viss musik ihop. Fantastiskt, så länge det varar. Kram tills nästa gång.