Inträngande memoar

Per Wästberg trodde alltid att han stod närmare sin pappa Erik än någon annan, men Erik levde ett dubbelliv. I största hemlighet hade han under hela Pers uppväxt och fram till sin död ett förhållande med sin svägerska Margot. Att Per känner till denna kärlekshistoria idag ger en helt annan färg åt hans uppväxt. Nu öppnas andra hemliga rum än dem han skrev om i den första memoarboken De hemliga rummen 2006. Nyligen augustnominerade Erik och Margot: en kärlekshistoria innebär en fullständig omprövning av dessa tidiga minnen. På samma gång får vi en suverän tids- och miljöskildring från 30-, 40- och 50-talens Stockholm med tidningslivet i Klarakvarteren och borgerlighetens idylliska skärgårdssomrar.

Han försöker förstå, men hur ska han kunna förstå ett skeende som han aldrig la märke till, när det pågick? Det blir alltså en hel del efterhandsspekulationer. Erik arbetade som redaktör för Nya Dagligt Allehanda och senare för andra tidningar, medan Margot fungerade som hans sekreterare och följde honom vart han än reste. Kärleken och arbetet flöt ihop för dem. De hade en dubbel existens, levde med en dubbel sanning men blev aldrig ertappade, eftersom de bar en skyddsdräkt i form av vardagslivet, då det var som vanligast. Deras kärlekshistoria inleddes, när Erik var 32 och Margot 17 och varade en livstid utan att avslöjas. Ändå har Per inte omvärderat vare sig Erik, Margot eller mamma Greta.Erik dog julaftons morgon 1954, bara 49 år gammal. Hans livsföring hade varit destruktiv, han brände sitt ljus i båda ändar. Operakällaren, Den Gyldene Freden, Stallmästargården och Djurgårdsbrunn var fasta hållpunkter i hans liv. På krogen uppstod balans mellan ord och människor. Pers stora beundran av sin pappa kvävde honom aldrig som ung författare och skribent. Pappan hade förhoppningar men ställde aldrig några krav på honom. Gifte sig Erik av ren beräkning in i en rik judisk familj? Var det bara ett konvenansäktenskap med Greta och sedan fick han Margot på köpet, Margot som han verkligen älskade? Deras förhållande ändrade Pers bild av honom men inte hans stora kärlek till honom.

Mamma Greta fanns alltid till hands, när Per var barn, men visade föga ömhet. Han kom henne aldrig in på livet. Hennes anspråkslöshet formades av 30-talets funktionalism, enligt Per. 2004, 50 år efter Eriks död, berättade Margot äntligen om sitt förhållande med Erik, då Per till sist fick inblick i ett rum som var hemligare än något av dem han skildrat. Det fanns ingen rak väg till dessa tre människor, som Per trodde att han kände så väl. Han går försiktigt fram i sitt berättande, prövar sig fram och erkänner att han aldrig skulle klara av att skriva en roman om dem. Varken Greta eller Margot blev något förrän efter Eriks död. Greta blev direktör för ett företag, sedan förläggare. Margot blev bokhandlare, sedan förläggare även hon. Båda var en bra bit över 90, när de dog.

Per låter sig inte hejdas av några tabun utan gestaltar kärleken med stor inlevelse och känslighet och även trofastheten mitt i all otrohet. Han har ju alltid varit kärlekens store skildrare i svensk litteratur, vilket ytterligare betonas av berättelsen om Erik och Margot. Boken handlar naturligtvis mest om dem, men här finns också en hel del självbiografiskt om Per själv, varför boken kompletterar hans tidigare fyra memoardelar, varav Ute i livet, den sista, kom 2012. Han försöker rekonstruera, inte fabulera, men det förflutna ändrar utseende med tidens gång. Det Stockholm han skriver om finns inte längre. Klarakvarteren sanerades och de idylliska skärgårdsmiljöerna finns inte heller kvar i samma utsträckning som förut.Han är som vanligt ständigt elegant i sin formuleringskonst och skriver sinnligt, sparsmakat och utsökt men på samma gång otvunget och ledigt. Han har alltid varit en skarpsynt iakttagare med ett stort mått av psykologisk insikt, varför Erik och Margot blir till en närgånget inträngande memoar, inte minst genom Margots öppenhjärtighet. Livet är och förblir oförutsägbart.