Traditioner ska ena – inte söndra

Plötsligt kommer en kollega till jobbet med lussekatter och jag undrar om hon månne förlorat förståndet, men sedan inser jag att oj. Vi är ju faktiskt redan där.

Det vill säga - vadå ”där”? Exakt var är det egentligen vi befinner oss under de här febriga adventsveckorna, där vi snubblar fram över änglar och tomtar och paket till tonerna av Rudolf med röda mulen? Och vilka är ”vi”, som i så fall befinner oss ”där”?

Traditioner är ett extremt trassligt kapitel, och vissa är trassligare än andra. Julen och alla dess delmoment måste nog (möjligen i konkurrens med skolavslutningen) sägas toppa trasslighetsligan.

Ta bara lucia, denna högtid som tenderar att få folk att spränga topplocket när det blir ”fel”. Hjälp, lucian har fel hårfärg! Eller fel hudfärg! Eller fel kön! Eller, milde Moses, det är FEM lucior! Och inga stjärngossar! Eller fel kön på stjärngossarna! Och inga pepparkaksgubbar! KAN NÅGON RINGA POLISEN!

Nu raljerar jag. Det är inte min avsikt. Jag älskar lucia. Jag har sjungit i oräkneliga luciakörer, och gråtit floder av moderstårar till nästan lika många dagisluciatåg. Lucia är underbart. Och nej, jag skulle inte uppskatta om någon plötsligt kom på att alla deltagarna i tåget skulle ha blå hockeyhjälmar på sig i stället för kronor och luvor och glitter och strutar.

Men var går egentligen gränsen, och vem sätter den? Vem bestämmer ”hur det ska vara”? Vem definierar en tradition?

En snabb googling på just luciafirande illustrerar ypperligt väl problemet. Enligt den kalender man följde i Sverige på medeltiden (alltså långt innan vi börjat intressera oss för något så kristligt som helgon) var natten den 13 december årets längsta och mörkaste, med allehanda läskiga oknytt i rörelse inklusive självaste djävulen - Lucifer - som man medelst diverse riter försökte driva på flykten. Man kunde till exempel ekipera valfri ung dam till ”lussebrud” vilket periodvis innebar att hon fick ha vingar på ryggen medan det under andra tider betydde att man klädde in hela henne med halm (!). Det sicilianska helgonet kom in i bilden långt senare och av en ren slump, när hennes namn ljudmässigt men föga logiskt associerades med Lucifer, och namnsdagen sålunda placerades på denna dag.

Luciafirande i något som liknar den form vi känner i dag introducerades först på 1920-talet. Våra lucior har som bekant varken vingar eller halm på sig, men varför de ser ut som de gör är det ingen som riktigt vet. Lucias vita särk och ljus i håret kan vara en kvarleva från de numera insomnade stjärngossetågen vid trettonhelgen, eller så har det hela något att göra med en obskyr tysk Jesusbarnsritual som under en period importerades till Sverige via sjömän.

Jamen ni hör ju. Trassligt är liksom bara förnamnet. Exakt vari består traditionen? Exakt vad är ”rätt” och vad är ”fel” när det ska lussas år 2014? Borde vi återinföra halmen? Och varför pratas det inte alls om djävulen numera?

Jag ringer Göran Sjögård som är chef för Folklivsarkivet i Lund och ber honom att bringa lite ordning i trasslet. Något facit kring luciaritualerna tillhandahåller han dessvärre inte, men väl en del intressanta filosofiska ingångar i vad traditioner egentligen är för något. Hur människor alltid suktat efter fasta punkter i en föränderlig värld. Efter trygghet och gemenskap i kaoset. Hur man funnit tröst i känslan av att göra ”något uråldrigt” (trots att denna känsla i själva verket är ren inbillning, eftersom traditionerna alltid har förändrats över tid).

Traditioners syfte är, sammanfattar han, att ”binda samman människor”. Det kan vi kanske ha i bakhuvudet nästa gång vi drabbar samman över att ditten försvunnit och datten lagts till. Hela grejen med traditioner är vår längtan efter samhörighet. Och då blir det ju liksom lite bakvänt om vi ska bråka så att den ryker åt alla håll och kanter, lussehalmen.