Unik stil och stor berättarglädje hos Eleanor Catton

Recension Det är 1866 och den unge Walter Moody anländer till staden Hokitika, belägen på västra sidan av Nya Zeelands sydö och nyblivet centrum för ännu en guldrusch.
Publicerad 7 december 2014 • Uppdaterad 14 december 2021

Redan första kvällen lyckas Walter delta i ett hemligt möte med tolv män, som samlats i rökrummet på Crown Hotel. Syftet med mötet är att försöka lösa ett antal mysterier som drabbat Hokitika den senaste tiden. Bland annat har enstöringen Crosbie Wells mystiskt avlidit, guldgossen Emery Staines försvunnit och prostituerade Anna Wetherell har hittats avsvimmad på vägen in till stan. Det hemliga mötet i rökrummet på Crown Hotel i Hokitika blir startskottet för en vindlande, stundtals yrselframkallande och nagelbitande spännande roman om girighet, avundsjuka och slumpens stundtals ödeläggande inverkan på våra liv. Med en prosa som sprakar av liv och berättarglädje kastar Eleanor Catton läsaren handlöst in i berättelsen. Bit för bit byggs bilden upp av vad som hänt. Plötsligt kastas ledtrådar ut. Ett händelseförlopp skildras, men allt presenteras ur enskilda karaktärers perspektiv. Går det att lita på karaktärerna som för stunden berättar? Överdrivs vissa detaljers betydelser? Vad döljs egentligen? Detta är frågor som läsaren ständigt måste hålla i huvudet.

Till sin stil och sitt språk påminner Himlakroppar lite om 1800-talets angloamerikanska romankonst, vilket inte är en slump eftersom Eleanor Catton uttalat har låtit sig inspireras av just denna litterära epok. Faktum är att bokens inledande scen skapar exakt samma mörka känsla som inledningen av Herman Melvilles Moby-Dick och stundtals får jag känslan av att det är Charlotte Brontë eller Charles Dickens som återvänt till jordelivet för att skriva en sista roman. Därför är det också härligt att läsa Ulla Danielssons varsamma översättning som inte på något komprometterar originalets stil och språk. Trots detta är ändå Eleanor Cattons stil unik om än inspirerad av 1800-talets stora berättare. Himlakroppar är en myllrande och rik roman, som trots sitt jättelika persongalleri inte blir förvirrande eller tillkrånglad. Alla karaktärer fyller en funktion och författaren samlar ihop trådarna på ett snyggt sätt. Inget lämnas därhän.

Himlakroppar blev belönad med 2013 års Man Bookerpris, ett av världens mest prestigefyllda litteraturpriser, och när en läser Himlakroppar är det lätt att förstå varför juryn charmades så av Eleanor Cattons storslagna berättelse från 1800-talets Nya Zeeland. Priset gör dessutom Himlakroppar och dess författare unik i två aspeketer. Det är den längsta bok som någonsin fått priset (832 sidor i original) och Eleanor Catton är hittills den yngsta vinnaren (hon var 28 vid tillkännagivandet) av Bookerpriset. För trots bokens omfattning (1112 sidor) så känns den snabbläst. När du väl har passerat 100 sidor är du beroende. Då går det inte att lägga den ifrån sig, annat än att du måste komma upp till ytan ungefär var femtionde sida, ruska på huvudet och ta ett djupt andetag innan du kastar dig ner och låter handlingen omsluta dig igen.

Fakta:Himlakroppar

Författare: Eleanor Catton

Översatt av: Ulla Danielsson

Förlag: Brombergs

Peter Olsson
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.