Drömmar om ett annat liv fångas i ord och bild

 På det i sammanhanget alltför lilla utrymme som kallas Lastkajen trängs målningar, skulpturer, film och poesi som skapats av ett 20-tal ungdomar med olika invandrarbakgrunder och som ger ord och synlig form åt drömmar om ett annat liv än det de (eller deras föräldrar) lämnat bakom sig.

Att utställningen – naivt uttrycksfull men långt ifrån amatörmässig – är förvisad till ett av museets mindre sidoutrymmen ger skäl till eftertanke. I katalogen konstaterar museichefen John Peter Nilsson, att hälften av Malmös 320 000 invånare är under 35 år, att 42 procent är födda i utlandet eller har utlandsfödda föräldrar och att de tillsammans representerar 170 nationer. Han säger vidare att museets målsättning är att försöka spegla stadens och regionens befolkningsstruktur genom att bland annat öppna museirummet för möten mellan kön, klass och etnicitet. Mot den bakgrunden tycks mig valet av Lastkajen – som dessutom separeras från övriga utställningssalar av ett kompakt draperi - något njugg…

Bakom utställningen står S.A.Y., (Stories, Art, You) ett projekt som inom ramen för Individuell Människohjälps Malmöavdelning startades hösten 2013. Tanken är att med bland annat konsten som murbräcka skapa kommunikationsvägar mellan olika fraktioner i samhället och öka förståelsen för oliktänkande vad gäller ras och religion, seder och traditioner. ”Det är lätt att säga 'tulipanaros'” brukade min mormor säga, ”men att göra den…”.Våra medier fylls dagligen av berättelser om hundratusentals människor på flykt från ondska, krig, förföljelser, tortyr, slaveri. På flykt från är lätt att förstå, också utan utställningens klargöranden.

Men på flykt till? Till förverkligandet av drömmen om ett bättre liv? Det säger sig nästan själv att sådana drömmar måste bli sårade. Att Dublinförordning, asylpolitik och krass verklighet skapar öppna sår när de slår drömmar i krasOm detta vittnar prosaberättelser, dikter och filmer. Med råa färger och brutal penselskrift berättar stora målningar om psykiskt och fysiskt avklädda kvinnors utsatthet. Bakom fasader av sönderbombade hus anas Barbie-, Legoland och Korsvirkesidyller som hägringar för människor som långsamt tar sig ur diktaturers järngrepp, som flyr fångenskap, flyktingläger och bödelsnaror, som tar risken att drunkna när flyktingbåten kantrar.

Utställningen är ett sätt för de medverkande att komma till tals, att förmedla ett budskap. Om det sedan når utanför Lastkajens begränsade utrymmen är en annan sak.Oavsett kön, klass, etnicitet och politisk åskådning är utställningen hur som helst tänkvärd – och det inte bara för gemene man.