GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Ärlighet som för in nytt och levande

Kultur och Nöje Tomas Espedal är inte en författare som utmärker sig genom att vara originell. Det skriver tidningens litteraturkritiker Philip Stålhandske om norska författaren Tomas Espedals nya roman Bergensare.
Publicerad 16 december 2014 • Uppdaterad 24 november 2021

Titeln antyder en koppling till James Joyce novellsamling Dubliners. Men till skillnad från Dubliners, som tog avstamp i just Dublin, tar sig Bergensare inte sin utgångspunkt i en plats. Om det alls kan sägas finnas en utgångspunkt för texten är det snarare tre händelser: uppbrottet från en partner, attentaten i Oslo den 22 juli och det femte bandet av Karl Ove Knausgårds boksvit Min kamp.

I det femte bandet av Min kamp skildras våldtäktsanklagelser som uppstod efter en fest hemma hos Espedal. Bergensares huvudperson, som delar namn och historia med Espedal, befinner sig bitvis i landsflykt, jagad av media som vill ha hans kommentar till händelserna i Min kamp. Han flyr från journalisterna, men också från minnet av kvinnan som övergav honom. Han flyr från att dottern inte längre bor hemma och från sin mors död. I hotellrum, på kaféer och restauranger minns han istället, låter händelser komma till honom i nattmörkret där han blint skriver ner dem. Boken tar sig formen av löst sammanhållna anteckningar. Av Espedals tidigare böcker har den kanske mest gemensamt med ”notabøkene” Imot naturen och Mot konsten. Den tar oss på resa med huvudpersonen till platser han besökt, händelser han upplevt och människor han känt – men den tar oss också till Utøya.Espedals hemstad Bergen, som titeln refererar till, fyller funktionen som hållpunkt. Något att komma tillbaka till när världen kastat honom hit och dit. När ståhejet lagt sig och han bara vill hem till det gamla föräldrahemmet som han inte längre lämnar. Han går samma promenader varje dag, gör samma saker. Vilar i staden. Som om han ville ställa upp något beständigt mot det brutala krossandet av det norska samhället som händelserna på Utøya var.

Tomas Espedal är inte en författare som utmärker sig genom att vara originell. Tvärtom är han en författare som nästan uteslutande arbetar med teman vi sett gång på gång i litteraturhistorien. Förlusten av en kärlek, åldrande, hyllningar till vackra kvinnor.Det behöver inte vara något negativt. Många författare faller för ett behov av att vara så speciella hela tiden, men det är inte svårt att göra tvärtemot vad alla andra gör. ”Fängelser och mentalsjukhus är fulla med människor med starka personligheter”, som den italienske teoretikern Antonio Gramsci skrev en gång. Det svåra är att vara en del av traditionen utan att bara upprepa den.Ibland lyckas Espedal göra just det. Han använder sig av nötta teman och stilar med en ärlighet som lyckas föra in något nytt och levande i texten. Då framstår den som byggd av en hantverkare som kan alla regler så väl att han kärleksfullt kan bryta dem.

Andra gånger misslyckas Espedal med att forma det gamla till något nytt. I sådana passager grips man mest av en undran varför man ska läsa just den här boken. Man har ju sett så många göra just detta så många gånger förut. Det som kunde ha varit tidlöst blir i stället inaktuellt och det som är samtida ryms inte alltid i den fragmenterade stilen.

2 bilder
Tomas Espedal. Pressbild
Tomas Espedal. Pressbild
Fakta:

bok

Philip Stålhandske
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.