Lätt och elegant om det svåraste

2009 kom David Nicholls dundersuccéroman, En dag, ut. Den blev genast Hollywoodfilm och världskänd. Nu är det återigen dags för hans fantastiska penna att skildra människan i alla dess svårigheter och glädjeämnen. Nominerad till Man booker Prize 2014 ser det ut som om han gjort det igen. Den här gången ger han sig i kast med ett lite äldre par vars äktenskap plötsligt, efter 25 år, börjar knaka i fogarna. Och det är genom biokemisten Douglas Petersens förvånade ögon vi får följa det stora, mollstämda dramat.Mitt i livet och med familjelivet på stadig väg utför. Ja, så ser Douglas Petersens omedelbara framtidsutsikter ut. Sonen är på gång att flytta till universitetet, och nu vill plötsligt hans fru Connie också göra sig fri. Han som trodde att de skulle åldras och dö tillsammans, ser nu hela sitt liv skakas i sina absoluta grundvalar.Lösningen på detta dilemma blir en gemensam Europaresa, en riktig Grand Tourpastisch. Precis som 1700-talets rika ynglingar, ser han framför sig en kulturell och givande resa mellan Europas storstäder. Det är tänkt att bli en resa som ska föra dem samman, men det blir istället en resa från helvetet. Douglas förbereder, planerar och laddar med kartor. Men sonen Albie vägrar vara den sammanhållande länken i den trasiga familjekedjan och frun är måttligt road av Douglas försök till försoning. Douglas själv vägrar dessvärre också att inse att militärt planerade resplaner inte kommer att göra susen, snarare tvärtom. Den nedåtgående spiralen bromsas därför inte av resan. Den ger den i stället en ovälkommen turboeffekt.Nicholls skriver med lätt och elegant hand om riktigt svåra känslor och om alla våra mänskliga tillkortakommanden och rädslor. Han beskriver inkännande känslan av besvikelse, misslyckande och ”blev det inte mer än så här”. Han nosar likt en ivrig hund upp alla de otäcka saker man i medelålderns kranka blekhet kan känna, men inte riktigt vill erkänna. Modigt, ja nästan trotsigt utmanar han också de gängse normerna för hur en feelgoodroman ska sluta. Tack vare Nicholls flyhänta och lyhörda språk blir det aldrig sentimentalt, bara medkännande varmt, roligt och ytterligt sorgligt på samma gång. Det är tragikomisk feelgood när den är som bäst, precis på gränsen till det enbart eländiga. Men så finns där små snuttar av välbehövlig humor och ord till tröst. Man gråter och skrattar i samma grad.