SD förstår inte kulturpolitik
SD:s kulturpolitik skulle lika gärna kunna kallas kulturcensur. Men det är nästan ett större problem att de generellt inte förstår kulturpolitik. ”Berikande kulturmöten sker bäst utan tvång eller propåer från överheten” skriver partiet i partiprogrammet. Det har de rätt i. Så varför vill de reglera vad som får förekomma inom landets gränser för att inte vara ”kulturimperialism”, som de kallar främmande kultur?Samtidskultur ska ge vika för månande om kulturarvet, menar de. Av vad består kulturarvet? Strindberg? Gissningsvis ja. Strindberg gjorde var enda kotte förbannad.
Kultur som är ”samhällssplittrande” ska inte få skattepengar, menar de. Men kulturarvet består i mycket av sådant som var ”samhällssplittrande”, inklusive nationalismen. Att inte vilja att kulturen ska få innehålla samhällskritik är en grogrund för motsatsen. Då kommo de ner för Vita Bergen, det kan de lita på. Partiet hade kunnat ha bra förutsättningar för att vinna på sitt intresse för den svenska kulturen – om de skötte sina kort bättre. Intresset för äldre mat och traditionella tillagningsmetoder är jättestort just nu. Och ingen kan vara negativ till att man satsar energi eller pengar på folkdans; dans är kul.
Sverigedemokraterna skulle kunna lära sig av Gustav III. Han var en mästerlig propagandamakare. Denne baktalade kung, som i svenska historieböcker beskrivs som en tramsig frankofil, var mycket intresserad av det svenska kulturarvet – och dess propagandapotential.
Den kungliga operan använde han för att skapa stöd för sin oblodiga statskupp och för kungen som landsfader. Han vann kampen genom att få medborgarna att tro att de skapat sin egen patriotism. Operan Gustaf Wasa, som hade kungen som en av upphovsmännen, var en superhit. På golvet framför scenen stod lärlingar, bodknoddar och drängar och skrek på arvfienden dansken på scen. ”Ädla skuggor, vördade fäder”, en av operans ”hitlåtar” fungerade som inofficiell nationalsång.
Men – och här kommer det kloka – Kung Gustaf lät det inte stanna vid bombastisk patriotism. Till mångas förvåning lät han familjen Stenborgs privatteater driva respektlöst och hjärtligt med föreställningarna på den kungliga operan. Han hade en egen loge på den Stenborgska teatern och sägs ha haft, så att säga, kungligt roligt. Huvudrollen i parodin spelade av Carl Stenborg, som också hade huvudrollen i det gravallvarliga originalet. Kungen visste att inget är så brännbart, så intressant som det förbjudna. Därför avväpnade han motståndet genom att skratta med. Kulturen regleras med skratt, inte med skatt.
Detta var för övrigt samtidigt som det var populärt att resa runt och visa upp samer i folkdräkt, eller lägga in dem som underhållning på teater- eller operascen – eftersom de var så roligt ”osvenska”. Historien är fortfarande en cirkelrörelse.
