Mörkt och tänkvärt

Lennart Hagerfors, som tillbringade sina barn- och ungdomsår i Kongo, där föräldrarna var missionärer, fick sitt genombrott 1985 med romanen Valarna i Tanganyikasjön. Han har också skrivit om sina egna erfarenheter som missionärsbarn i de båda självbiografiska böckerna Längta hem och Komma bort. Underjord, den senaste romanen som kom i höstas, handlar om Martin, en pensionerad förläggare som njuter av att ha lämnat den kommersialiserade bokvärlden med alla pretentiösa författare bakom sig. Det som plågar honom är det främlingskap som växte fram mellan honom och dottern Maria, vilket bidrog till att hon försvann, strax efter att Martins hustru Lisa dött i cancer.

Plötsligt får han möjlighet att återse Maria, men då måste han följa efter henne ned i underjorden. Han är 64 år och håller sig i fysiskt trim tack vare långa promenader och träning på gym, men mentalt mår han inte bra. I sin ensamhet befinner han sig i ett känslomässigt tomrum, med vare sig förflutet eller framtid med en malande oro som stör hans vardag.En kvinnlig Vägvisare tar med sig honom ned i underjorden, likt en Vergilius och Dante i ett modernt Inferno. Under Stockholm finns ett enormt system av gångar, tunnlar och bergrum, som en gång kommit till i försvarssyfte men som idag är en gigantisk underjordisk fornlämning. Här lever människor som mullvadar i tystnad och mörker. De gillar inte den moderna västerländska livsstilen med ohämmad konsumtion och brist på eftertanke. När jordens yta är förstörd, kommer dessa mullvadar att klara sig bäst, eftersom de vet hur man överlever i underjorden.

I Underjord finns återigen hos Hagerfors en stämning av mysterium, av osäkerhet, av saga och myt. Så fort Martin rör sig i underjorden, suddas gränsen mellan verklighet och fiktion ut och för honom själv även gränsen mellan yttre och inre verklighet. Det triviala liv han lever känns meningslöst med alla upprepningar, han är uttråkad och längtar efter den hotfulla stillheten underjord och känner den starka dragningskraften från jordens inre. Han vill ha en stillastående och undangömd värld, där han kan komma till ro. Samtidigt försöker han försonas med sorgen efter hustruns död och med det faktum att han är en ensam och ganska misslyckad människa. Utan att lyckas dock, vilket ger honom ångest.

Parallellt för han långa samtal om litteraturen idag med en mycket cynisk men döende förläggarkollega. Litteraturen har alltid överskattat sin förmåga att ändra människors liv, då det ju inte är orden utan handlingen som räknas. I begynnelsen var Ordet men bara hos Gud, inte hos människorna. För människan börjar allt med handling, men man kan förspilla sitt liv genom att leka med ord.Underjord är en riktigt välskriven roman, där Hagerfors har god blick för detaljer. Vemod och melankoli är grundstämningen, då han gestaltar både smärta och sorg på ett osentimentalt sätt men med stor inlevelse. Språket är rakt, sakligt, behärskat och väldigt genomskinligt men blixtrar till ibland med näst intill poetiskt vackra bilder. Underjord är en ytterst mörk men tänkvärd historia och en annorlunda Stockholmsroman men mynnar trots allt ut i någon form av hopp.