Saknaden efter en älskad kusin

Hon var en fantastiskt duktig sömmerska och en mycket omtyckt textillärare. Hennes skratt kom från hjärtat och var så smittsamt att när hon skrattade så kunde ingen hålla sig för skratt. Hon hade tålamod med alla sorters människor och intet ont ord om någon lämnade hennes läppar.

Emma Dahlström-Fältby, dotter till Anki och Arne, föddes den 19 mars 1975 på Kristianstads BB. Hon växte upp i Hässleholm och hon var ett lugnt och harmoniskt barn, även fast hon ibland kunde vara rätt så envis, som till exempel när hon vägrade öppna munnen hos tandläkaren. Efter gymnasietiden i Hässleholm deltog Emma i en vävkurs på Önnestads folkhögskola. När hon var klar med den, så utbildade hon sig till textillärare i Göteborg, där hon bodde i en minimal etta på Jättestekpannevägen (Jättegrytsgatan). När hon var färdig lärare, så bar det av till Borås, där hon vidareutbildade sig till skräddare.

Emma var fantastiskt kreativ och fingerfärdig. Hon sydde inte bara sin egen brudklänning – hon sydde även sin systers och flera nära väninnors. Hon tillverkade ofta sina egna kläder och när det blev tid för fest, fixade hon till sin egna, ljuvligt goda, Emma-gjorda nubbe. Till mig så målade hon en tavla med texten: ”livet är underbart”, och den tavlan beskriver Emmas personlighet väldigt väl.

Emma hade ett enormt tålamod – hon blev aldrig arg, knappt ens på sin man, Lars, som ibland kan vara rätt så envis han med. Hon var varm och lugn i alla situationer och hon accepterade livet som det var och för henne så var livet verkligen underbart. Hon talade nästan aldrig om sin sjukdom; hon bar tappert den bördan själv så att vi som var i hennes närhet inte skulle oroa oss eller bli ledsna. Sin sjukdom till trots, reste hon tillsammans med min mamma och kusinen Elinor till Japan 2013 och hälsade på mig och deltog i festligheterna när jag tog min kandidatexamen. Hon blev snabbt vän med alla mina mer eller mindre excentriska vänner och de kallade henne för ”The Queen”.

På examensfesten hade hon ont i foten och kunde inte hämta mat eller drinkar, men det löste mina vänner genom att serva henne där hon satt, gladlynt och munter som vanligt. Hon uppskattade allt hon upplevde – från att äta med pinnar sittandes på golvet till att bada i varma källor. Dessutom så spöade hon oss alla konstant i Yatzy. Hon hade en fantastiskt fin och nära relation med min pappa Torsten. De förstod varandra väl, och skämten och skratten haglade närhelst de befann sig i samma rum.

Hennes personlighet lyste upp alla jular och släktsammankomster och det är med tungt hjärta som jag nu skriver om en person som fattas oss. En omsorgsfull dotter, en innerlig och hjärtlig syster, en omtänksam och älskande hustru, en underbar kusin, en populär och beundrad lärare, en nära vän... Alla dessa egenskaper sammanflätades i en person: vår kära Emma.

Sin sista tid spenderade hon i sitt pittoreska hus i Grunnarp, omgiven av familj och make. Hon var inte rädd för att dö – hon höll modet uppe in i det sista. Ibland så talas det om att någon har förlorat sin kamp mot cancer, men Emma förlorade aldrig. Hon förlikade sig med vad livet hade sytt åt henne och hon var och är en stor del av allas vårt lapptäcke.

Jag bär henne varje gång jag går till sängs i kalla Japan. Hennes familj bär henne. Hennes man bär henne. Alla som hon berörde bär henne och hon och det Emma-gjorda finns hos oss, invävt i vår värld, i våra drömmar, i vårt allt. För alltid.