Fler kvinnor ger bättre politik

Acko Ankarberg Johansson och Ebba Busch Thor förefaller vara storfavoriter. Därmed är det fullt möjligt att tre av fyra borgerliga partier har en kvinna i ledningen inom kort.

Jan Björklund kämpar tappert för att få sitta kvar, men om inget mirakulöst inträffar får även Folkpartiet en ny ledare snart. Om så sker, då vågar jag satsa ytterligare en slant på att det blir antingen Birgitta Ohlsson eller Maria Arnholm som tar över.

För att bli partiledare måste du i första hand ha partietablissemangets stöd, och det gäller nog oavsett parti. Därför har jag inte en aning om vem som ligger bäst till. Men om Folkpartiets väljare får bestämma, ja, då visade personkryssen i förra valet att Birgitta Ohlsson är favoriten. Hon fick betydligt starkare stöd än Jan Björklund.

Alltså; i nästa val kan det bli så att Alliansen utmanar den sittande regeringen med fyra kvinnor i spetsen.

Egentligen är den här utvecklingen logisk. Det är i år 30 år sedan Centerpartiet valde Karin Söder och Sverige fick sin första kvinnliga partiledare. Politiken är fortfarande dominerad av män, och det land som brukar göra anspråk på världsmästartiteln i jämställdhet har fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister. Det är onekligen genant.

Det är även logiskt med tanke på att kvinnor i många sammanhang klarar sig bättre än män. Tjejers skolresultat är bättre, och det borde rimligen ge dem en allt större fördel i takt med att utbildning stegvis blir allt viktigare. Politiska förtroendeuppdrag fordrar inga formella meriter, men en bra grund utbildningsmässigt borde vara en tillgång.

Får det då någon betydelse för politikens inriktning när kvinnorna flyttar fram sina positioner? Efter helgens terrordåd i Köpenhamn vill jag gärna tro att fler kvinnor ger en tryggare och fredligare värld. Det ligger även nära till hands tro att kvinnor drar politiken vänsterut.

Sedan länge vet vi att kvinnliga väljare röstar mer vänster än manliga. Men något givet samband finns nog inte. Ebba Busch Thor beskrivs som högerkandidat och Mona Sahlin uppfattades knappast som någon vänsterpolitiker med S-mått mätt.

Trots att kvinnor klarar sig bättre i många sammanhang är det förstås inte säkert att kvinnliga partiledare klarar sig generellt sätt bättre än manliga. Erfarenheterna hittills i Sverige ger i alla fall inget stöd för den tesen.

Hur som helst, det är en intressant utveckling. Jag vågar tro att med fler kvinnor får vi en färggladare politik i flera avseenden. Det blir ett slut på de grå kostymernas och slipsarnas dominans och vi får en friskare och roligare politisk debatt.

Som Socialdemokrat finns det skäl känna en viss oro. Med fyra relativt unga kvinnliga ledare i spetsen signaleras utan tvekan förnyelse och distans till förlorarna 2014. Dessutom blir det knappast lättare för Socialdemokraterna att framstå som det parti som mer än något annat tar strid för jämställdhet.

Så därför, av rent partisjälviska och allt annat än smickrande skäl, håller jag tummarna lita grann för att Jan Björklund mot alla odds lyckas rida ut stormen och överleva som partiledare.