Tomas Tranströmer är död men hans dikt lever

Jag träffade Tranströmer under de internationella poesidagarna i Malmö 1989 och mötte en mycket försynt och vänlig diktare. Året därpå drabbades Tranströmer tråkigt nog av en stroke som ledde till halvsidig förlamning och afasi. Intellektet var emellertid intakt och Tranströmer kunde, när talförmågan svek, söka sig till musiken och pianospelandet. Han var en mycket musikalisk poet och likaså en fin musiker.

Med tanke på berömmelsen höll Tomas Tranströmer alltid en låg profil i den svenska offentligheten. Poeten förekom inte i skvallerpressen. Likaså undvek han de litterära strider som tidvis rasade och därtill lät han bli att delta i den politiska debatten. Det sistnämnda fick han klä skott för under den period i slutet av 60-talet och början av 70-talet då marxistiska teorier var som mest populära. Många kände nog inte till att han i egenskap av utbildad psykolog arbetade i samhällets tjänst, bland annat med ungdomskriminella. Samhällsfrånvänd var han alltså aldrig.

Tranströmer tog den där kritiken från vänstern rätt hårt, men genom att knyta internationella kontakter så kom han ut i den stora världen där han rönte desto större uppskattning, inte minst i Östeuropa under den tid då Sovjetunionen fortfarande utövade sitt förtryck. När Tomas Tranströmer 2011 fick Nobelpriset i litteratur var vi många som utbrast i ett: Äntligen! Tidigare samma år hade poeten fyllt 80 år och i tid till födelsedagen utkom den första biografin, författad av Staffan Bergsten. Parallellt med den boken utkom en samlingsvolym omfattande Tranströmers hela skönlitterära produktion. Har du inte läst den, så gör det!

Poeten och nobelpristagaren har för övrigt blivit översatt till över 60 språk. Det brukar sägas att poesi är allt det som inte går att översätta, men i Tranströmers fall stämmer inte det. Jag har i färskt minne ett arrangemang för tre år sedan i S:t Petri kyrka kring Tranströmer och hur vi fick höra hans dikter på olika språk. Det fanns en enighet om att Tranströmers förmåga att beröra ligger i det universella i hans texter, att de äger giltighet oavsett språkens olikheter. I en tid då bruket av metaforen ifrågasattes förlitade han sig ändå på dess tidlösa kraft. Hans bildspråk har en sällsam styrka.

Jag erinrar mig en haiku han skrev: ”Håll ut näktergal! / Ur djupet växer det fram — / vi är förklädda.”

De få raderna hos Tranströmer sätter igång en associationskedja. Orden om att ”vi är förklädda” kan ses som en föreställning om en annan verklighet som väntar. Näktergalen förknippades under antiken med poesin, men för romantikern John Keats är denna fågel en symbol för evigheten. Hos en kristen 1500-tals-mystiker som Johannes av Korset är det näktergalen som inger hopp i ”själens mörka natt” och en liknande funktion har den i Hjalmar Gullbergs dikt ”Till en näktergal i Malmö”.

Tomas Tranströmer är död men hans dikt lever.