En skattkista för operanjutaren

Den blev en succé vid premiären 1855 men har sedan kommit i skuggan av hans övriga operor och har spelats mycket sällan under de senast årtiondena. Men i lördags hade den premiär på Operaen i Köpenhamn i en uppsättning av den norske regissören Stefan Herheim, i ett samarbete med Covent Garden i London.

Det är en magnifik men mastig anrättning som Stefan Herheim serverar: nästan fyra timmar (inklusive två pauser), fem akter, två körer, statister, balett och ett stort uppbåd sångare. Visserligen har han tagit bort originaluppsättningens halvtimmes långa balettinslag i tredje akten men från öppningsscenen och framåt tar han tillvara så gott som varje tillfälle att få in dansarna i handlingen. Det är i sig ett tilltalande grepp: André de Jongs fina koreografi förstärker och förklarar den ganska röriga handlingen och suddar ut många av longörerna i musiken, som inte riktigt når upp till de höjder man vanligtvis förknippar med Verdi.

Stefan Herheim har flyttat operan i både tid och rum: från det sena 1200-talet, tidpunkten för faktiska händelserna när tusentals fransmän dödades av sicilianska patrioter, till mitten av 1800-talet när operan hade premiär och från Sicilien till Salle Le Peletier i Paris, där premiären ägde rum. Tidsförflyttningen är fullt relevant, Italiens frihet och enande var en stor fråga även på 1800-talet men rumsförflyttningen? Det blir en opera i operan, lite intressant men samtidigt en aning förvirrande. I vart fall ger det en ursäkt för ett rent fantastiskt scenbygge. Philipp Fürhofers scenografi är överdådig med gallerier, foajéer, speglar, utsökt dekormåleri, ständigt skiftande med överraskande geometriska lösningar och effekterna förstärks av den suggestiva ljussättningen och kompletteras av de välgjorda och lagom fantasifulla kostymerna; som helhet en perfekt exposé av 1800-talets estetik.

Musikaliskt är uppsättningen mycket högklassig. Dirigenten Paolo Carignani håller ett väl avvägt tempo med fast grepp om föreställningen, fin klang och dynamik i orkestern och rent mönstergillt stöd till sångarna. Den förstärkta kören är – som vanligt – bra i både klang och aktion. Och solisternas insatser är genomgående på topp: Erwin Schrott gör en imponerande Jean Procida med klangrik basbaryton och avmätt trovärdigt agerande och Gisela Stille som Helène är storartad med markerad scenisk närvaro och gnistrande sopran där koloraturerna sitter perfekt. Louis Otey som Guy de Montfort har en enastående dramatisk begåvning och mycket kraft i sin baryton men vid premiären fläckades den tyvärr av några missar. David Pomeroy sjöng sin Henri med elegant och mycket välljudande tenor; dock skulle lite mer personregi gjort rollen ännu bättre.

Trots allt blir knäckfrågan: Vad vill Stefan Herheim egentligen med sin version av Siciliansk vesper? Är han ute efter att kommentera nutiden eller eviga frågor om samvete och lojalitet skjuter han över målet. Men vill han göra en helkväll för nutida publik av1800-talets operaunderhållning har han lyckats mer än väl. Och för den del av operapubliken som kan njuta av flärd, skönhet och dramatik, utsökta prestationer både sceniskt och musikaliskt, utan att samtidigt fundera över de stora problemen är uppsättningen en riktig skattkista.