Stressigt, tänkvärt och roligt

TEATER ”Den Stressade”. Komedi av Ludvig Holberg i översättning och bearbetning av Sven Melander. I rollerna: Johannes Brost, Eva Rydberg, Marie Robertsson, Lotta Ramel, Lotta Aldgård, Robert Rydberg, Kalle Rydberg, Peder Eriksson, Ingvar Andersson, Andreas Andersson m.fl. Kostym & scenografi: Camilla Björnvad. Regi: Jan Hertz. Premiär på Fredriksdalsteatern, Helsingborg, 12 juni.5 pantrar

Inspirerad av, bland annat, Molières Den inbillade sjuke skrev den norsk-svenske dramatikern Ludvig Holberg (1684-1754) komedin Den Stressade, eller Den stundeslöse som den heter i original, för 292 år sedan. Sedan dess har den spelats åtskilliga gånger runt om i världen. Inte minst här uppe i vår kalla nord. För drygt ett år sedan gjorde pjäsen stormande succé i Folketeatrets uppsättning i Köpenhamn. Nu är det Eva Rydbergs och hennes ytterst välvalda medarbetares tur att visa varför Den stressade har stått sig så väl genom åren. Och det gör man sannerligen med besked! Sällan har det skrattats hjärtligare och oftare än under den soliga premiärföreställningen på Fredriksdalsteatern i fredagskväll.Att redogöra för handlingen i Holbergs pjäs är förstås i det närmaste omöjligt. Låt oss bara konstera att historien utspelar sig 1723 och att den ytterst stressade herr Vielgeschrei, grandiost spelad av Johannes Brost, står i centrum. Han får absolut ingenting uträttat, men sysselsätter en hel stab av tjänstefolk med fullständigt meningslöst arbete. Och så lyckas han, med god hjälp av sin kammarjungfru Pernille, gifta bort sin dotter Leonora och hushållerskan Magdelone. Fast snarare är det kanske så, att de blir bortgifta trots herr Vielgeschreis ansträngningar.Johannes Brost är alltså perfekt i rollen som den ytterst stressade och inte så lite förvirrade Vielgeschrei. Och han är oerhört rolig mitt i all röra. Men frågan är om ändå inte Marie Robertson, som gestaltar den kluriga och ränksmidande kammarjungfrun Pernille, är den som imponerar allra mest. Hon befinner sig på scenen, oftast i centrum, under nära nog hela föreställningen, och det är hon som håller samman den minst sagt komplicerade handlingen och gör att även vi i publiken kan hänga med i svängarna. Hennes utstrålning och härliga temperament är oemotståndligt.Och naturligtvis dyker det upp en del mer eller mindre fantastiska lustigkurrar i handlingen. Allra roligast i raden är, inte helt oväntat, direktör Rydberg själv, som den karltokiga och inte särskilt fagra – snarare tvärtom - hushållerskan Magdelone. Hennes plastik och mimik skulle till och med kunna få en mumie att skratta på sig! Det är alltså en Eva Rydberg i kalasform, precis så som vi har lärt oss att älska henne. Några som också drar ner skrattsalvor på löpande band och tar ut svängarna ordentligt är den koleriska kokerskan Anna, alltså Lotta Ramel, och Stadens upptågsmakare Oldfux, Robert Rydberg. Hans helgalna ”solouppvisningar”, i vilka han bland annat handlöst kastar sig mellan ungefär hur många kända och okända språk och dialekter som helst är, bara de, värda större delen av entréavgiften. En som kanske inte är lika rolig, och inte heller har anledning att vara det, är herr Vielgeschreis stackars dotter Leonore. Hon får nämligen inte gifta sig med sin älskade Leander, alltså Kalle Rydberg – suverän i rollen - för sin egocentriske fader. Men hon är näpen, förtvivlad och lycklig – allt på en gång - och spelas med bravur av Lotta Aldgård, som i och med sin medverkan i Den stressade torde stå inför sitt definitiva teatergenombrott.Det var djärvt av Eva Rydberg att ge sig på en snart trehundra år gammal komedi det här året. Men sin vana trogen har hon förstås gjort alldeles rätt. Med hjälp av en förstklassig ensemble, en fyndig och festlig översättning och Jan Hertz kunniga och tempostarka regi har hon fått till ytterligare en fullträff i den långa raden. Dags alltså för ytterligare en härlig och mycket rolig sommar på Fredriksdalsteatern.