Hässleholm Den 11 juli 1995 vandrade en serbisk armé under Ratko Mladics ledning in i den bosniska staden Srebrenica.
FN-trupperna tvingades ge upp kontrollen över staden och därefter påbörjades en systematisk slakt av drygt 7000 män.
Idag minns världen tragedin – och ett av FN:s största misslyckanden. Däribland hässleholmsmajoren Bo Sigeback.

Srebrenica är en stad i östra Bosnien som storleksmässigt är jämförbar med halva Hässleholms kommun. 1991 levde 36 000 människor i det sömniga lilla samhället.
Fyra år senare skulle staden bli förknippad med ett folkmord som är ett av de värsta i modern tid.
Men kriget i det forna Jugoslavien började långt tidigare. Det lapptäcke med olika folkgrupper som Jugoslavien utgjordes av kom med kriget, mycket förenklat, att sorteras upp var för sig. Kroater, bosnier och serber var för sig. Det skedde med våld och omvärlden var inte förberedd på detta inbördeskrig.

I Hässleholm fick major Bo Sigeback, informationschef på P2, i uppdrag att utbilda soldater som skulle ansluta FN:s styrkor på plats.
– Jag fick lära soldaterna både praktiska nödvändigheter och hur det fungerade lokalt. Det handlade om allt ifrån hur man måste skjuta någon i självförsvar till hur man på bäst sätt smuttade Slivovits (lokalt fruktbrännvin) – samt varför det politiska läget var som det var, säger Sigeback.
Utbildningen ägde rum i Hässleholm och efter en massaker i kroatiska Vukovar 1991 började omvärlden att för första gången riktigt förstå allvaret i kriget.
– Media hade svårt att rapportera från händelserna då. Jag kommer ihåg hur man reagerade på att det var en stor tragedi, men tanken på att det var ett storkrig som skull starta ville ändå inte riktigt infinna sig.
Den svenska försvarsmakten, i vilken Sigeback tillbringat en stor del av sitt arbetsliv, hade tappat slagkraft.
– Vi levde ju i en tro att det var fredens tid i Europa. Men efter Vukovar stärktes mobiliseringen även hos FN.

I oktober 1993 kom de första svenska tripperna på plats. Ett och ett halvt år senare kom en svensk-dansk bataljon, BA04, med Bo Sigeback som ledare.
– I mars 1995 rådde det ett vapenstillestånd. På vintern är det inte lika bekvämt att slåss, men på våren startade kriget igen. Det var som ett kommunkrig och som FN-utsända så var vårt uppdrag att observera och rapportera allt som hände kring fasta positioneringar i landets norra del.
Med FN-flaggan upplyst var Sigebacks 157-mannagrupp skyddad. I krig är det mesta tillåtet, men inte dödliga attacker på FN-soldater. Dagligen föll cirka 100 artillerigranater. Men den verkliga terrorn utsattes befolkningen för.
– Vi besköts av serberna hela tiden med granateld. Mer eller mindre varje dag. minsta lilla misstag kunde bli ödesdigert, men så länge vi höll oss inom säkerhetsramarna så klarade sig alla med livet i behåll. Det var min uppgift att se till att soldaterna skötte sig. De som tog onödiga risker skickade jag hem direkt.

Samtidigt var säkerheten inom den svensk-danska gruppen inte jämlik. Danskarna hade bättre förutsättningar för att klara sig under de riskfyllda patrulleringarna.
– Nato flög över området med jämna mellanrum och tog översiktsbilder. Den informationen fick danskarna i kompaniet, men eftersom Sverige inte var, eller är, med i Nato så fick vi ingen information alls. Trots att vi var beroende av varandra så särbehandlades ena gruppen med soldater. Det var verkligen olyckligt.
Men det var ett annat militärt beslut som kom att forma den sorgliga historien som den blev. Bo Sigeback är nämligen inte den ende som kraftigt kritiserat FN:s säkerhetsråd när det gällde hur stora styrkor som skulle sättas in. FN-ledningen gjorde bedömningen att det krävdes 100 000 man i området som fredsbevarande styrkor.
Säkerhetsrådet gav godkännande för 30 000.
– Det beslutet var en ren och skär katastrof. FN fanns visserligen på plats, men hade inga muskler.
– Situationen blev allt mer ohållbar när serberna blev varse om FN:s svaghet.

Tiotusentals människor drevs på flykt av serberna i området och bara i Srebrenica fanns den sommaren cirka 42 000 människor. De flesta var på flykt. Staden klassades som en ”Safe Area” enligt FN. Men den titeln var förrädisk.
En säker plats var det sista staden var.
– Redan innan massakern fanns där en oro. Mängder med civila människor hade sökt sig till staden och säkerheten bestod i 100 holländska soldater. Allt man hade att försvara sig med var FN:s närvaro. serberna såg igenom det.

Den 11 juli 1995 vaknade Bo Sigeback upp på Gropevägen i Hässleholm. Han hade 21 dagars schemalagd ledighet, något han välkomnade efter den hårda psykiska pressen runt omkring tre ”Safe Zones” i norra Bosnien
Då kom rapporterna om att något ohyggligt inträffat.
– General Ratko Mladic marscherade in i Srebrenica med sin armé och tog helt enkelt över staden. De holländska soldaterna accepterade nederlaget direkt och en del tillfångatogs – för att på så sätt undvika att några attacker från luften skulle kunna sättas in.
– Samtidigt placerades alla kvinnor, barn och äldre på bussar till Tuzla, en annan stad där FN hade en bas.
Männen gick dock ett annat öde till mötes. De skulle avrättas – och så blev det.
Många försökte fly genom skogen. Få lyckades.

Mellan 7 000 och 8 000 pojkar och män mördades.
– Jag minns hur man satt i Sverige och knappt kunde tro sina ögon. Bara några dagar senare var jag på plats i Bosnien igen men då var uppdraget att ta hand om de överlevande.

Samtidigt faller Sigeback in i resonerande kring hur han själv hade agerat om han varit i de skor som den holländske FN-majoren Mj Kerremans befann sig i.
– Jag hade aldrig gett mina soldater order om att lägga ner vapen i en situation där man ansvarar för tusentals andra människors säkerhet. Aldrig.

Vad hade han för val?
– De hade inga vapen att tala om. Men man kan vinna mycket på att agera tydligt och bestämt. Nu gav man med sig utan att ens förhandla.

Men hade det inte kunnat vara ett självmordsuppdrag?
– Jo. Kanske.
– Men man hade kunnat omvärdera utifrån Mladic respons på en tänkbar förhandling. Och någonstans i det finns en soldats uppgift. Nu blev både dessa soldater – och hela FN – fullständigt förnedrat av serberna.
– Dessutom skedde attacken mot Srebrenica samtidigt som den ende person som hade befogenhet att beordra luftanfall var på semester. Och i hans frånvaro kunde ingen i FN ge order om flyganfall. Det visste naturligtvis serberna också om.

På sätt och vis blev srebrenicamassakern början på slutet på kriget. Omvärlden tog i med hårdhandskarna och i september gav serberna i området upp.
– Vad som hände i Srebrenica var en skandal av gigantiska mått. men vad fasen hade vi i de svenska styrkorna kunnat göra annorlunda på plats? Inte mycket. Allt handlade om fördelning av resurser, säger Sigeback.
Två veckor efter Srebrenicaattacken var han på plats i Tuzla för att hjälpa de sargade människor som överlevt. Och på det sättet blev Sigebacks största insats efter massakern att hantera följderna. och det är ett arbete som han fortsatt med.
– Ett av de största ögonblicken i mitt liv var när vi kom med två lastbilar från Hässleholm fyllda med förnödenheter och kläder. Att kunna erbjuda kvinnor och barn nya kläder efter deras önskemål var väldigt speciellt. Totalt fick mitt kompani ta hand om och hjälpa 19 000 personer.

Sigeback gick i pension 2004. Men minnena levar kvar hos 67-åringen.
– Personligen mår jag bra även om det dyker upp mörka tankar ibland. Man bearbetar ju hela tiden en slags sorg. i somras var vi nästan 500 gamla soldater som hade en återträff i Revinge och jag tror att de flesta av oss känner att vi gjorde en fin insats i Bosnien, trots tidvis svåra motgångar.
Minnena får åter nya liv när Bo Sigeback tar fram en låda med brev. 170 stycken skrivna mellan mars och oktober 1995.
– Jag skrev hem till min fru Britt varje dag. Familjen är det viktigaste i en människas liv och jag är tacksam över att få ha min välbehållen, säger Sigeback.
– Offren från Srebrenicamassakern har det inte.