Vi anpassar oss till otrygghet

Handgranater brukar nu vara det första som kommer på tal när jag pratar om samhällsutvecklingen med Malmöbor i bekantskapskretsen. Det bådar inte så gott. Sedan nämns grodorna.
Anekdoten är välkänd. Släpper man ned en groda i ett kärl med hett vatten hoppar den ut med en gång. Men om man släpper ned den i kallt vatten och långsamt ökar temperaturen märker inte grodan den gradvisa förändringen utan sitter kvar och låter sig kokas levande. Som kokta grodor, är det dit vi är på väg – en marsch med små men obönhörligt regelbundna steg mot ett otryggt och illa fungerande samhälle?

Förmågan att göra vardag av nästintill vilka förutsättningar som helst sitter i benmärgen. Får man bara tillräcklig tid för tillvänjning saknas nästan gräns för vad som kan uppfattas som det normala och något man tar för givet i sitt liv. Genom omärkliga anpassningar av sina vanor i vardagen införlivar man nya villkor i ett liv som hela tiden känns förledande välbekant, trots att det är under förändring. Därför är det inte samhällsproblem i sig som skapar protester utan först när de krockar med förväntningar om någonting annat och bättre.

När jag bodde i Malmö kunde man se den där anpassningsprocessen pågå. Själv trivdes jag alltid utmärkt i staden. Någon otrygghet eller några sociala problem märkte jag inte min egen vardag. Men man visste var vardagens gränser gick någonstans och höll sig inom dem. Tidningsrubrikerna gällde händelser i helt andra stadsdelar som jag aldrig besökte. Onekligen var rubrikerna uppseendeväckande, om utryckningsfordon som behövde poliseskort för att inte utsättas för stenkastning. Ändå kändes det abstrakt och avlägset, trots att det ägde rum i min egen stad. Det var något som hände nere på tredje däck. Själv såg jag mig som trygg förstaklasspassagerare.
Man lär sig mycket när första barnet kommer. Redan de första veckorna frågade en annan förälder i grannskapet om jag hade satt upp barnet i kön till den där skolan i andra änden av staden. Snart fick jag samma fråga av en till förälder.
Vi bodde i ett vackert gammalt hus i innerstaden, men ett stenkast bort pågick den sociala nedgångsprocessen. I sådana skolor skulle inte våra barn gå. Men om föräldrarna ska kunna organisera en bilpool till den avlägsna skolan om sju år gällde det att ha framförhållning och samordna sig redan nu. Att behöva planera sitt barns skolgång på det viset är egentligen hårresande. Ändå kändes det förledande normalt, bara ett nytt stycke annorlunda vardag och praktisk problemlösning.
Då och då flyttade kompisar från staden. Motiven diskuterades sällan. Kanske såg vi förstaklasspassagerare det som lite dålig smak att tala om vissa tråkiga samtalsämnen. Men det krävdes inget snille för att lägga märke till mönstret. Av en händelse var det barnfamiljer som bodde i innerstaden som fick lust att söka sig ut från staden när det äldsta barnets skolstart började komma inom synhåll. Och av en slump var det välmående småorter någon mil bort som lockade. Där kändes de otrevliga tidningsrubrikerna fortfarande abstrakta. För den gamla anekdoten om grodorna stämmer inte. Moderna biologer har förklarat att grodorna inte alls sitter kvar i den heta kastrullen. De hoppar ut.

Torsten Karlson gräver i tidningsarkivet.

Dagens fråga

Har du fiberuppkoppling?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar