Konspiration och dramatik

Migrationsfrågan har gjort svensk politik dramatisk – på två sätt. Den stora diskussionen gäller migrationens effekter på Sverige, men kanske lika dramatisk är den effekt som den uppskruvade diskussionen i sig kan få på det svenska samhällsklimatet.

Låt mig ta det från början. För några år sedan gick jag av en slump in i videobutiken i det socialt utsatta miljonprogramsområdet som låg ett stenkast från villakvarteren där jag bodde. Det var på den tiden då videobutikerna sålde annat än bara smågodis. När jag skulle hyra filmen noterade butiksföreståndaren att jag var ny kund. Därför ville han att jag skulle lämna kvar min legitimation som pant tills jag returnerade filmen. Filmerna försvinner annars, sa han.

Även i mitt eget jobb har jag mött misstron: Hur man kan veta att inte opinionsmätningarna är manipulerade? Sitter styrda trixare och friserar partiernas resultat i mätningarna för att passa makthavarna? Redan misstanken är för mig befängd och horribel. Aldrig! Men mot bakgrund av dramatiken och misstron som finns inom politikområdet förstår jag ju ändå någonstans hur det går till när en så mörk konspirationsteori uppstår.

I den rasande migrationsdebatten är misstron total. Åt ena hållet råa anklagelser om dold kryptofascism, åt andra hållet tankar om en konspiratorisk lögn på elitnivå i syfte att rasera hela samhället. Allt detta i ett land där vi brukar lita på varandra. Det här sliter sönder oss.