Miljöpartiet maktdelar

Krönika

Herregud. Det är det första intrycket när man läser Miljöpartiets nya förslag till kulturpolitik. Inte bara är det en lista över modeord och ett fokus på ras och hudfärg som vi inte sett sedan mindre upplysta tidevarv. Den är också ett gottebord för den som tycker att skattebetalarna har för mycket pengar i nuläget och att kulturen huvudsakliga uppgift är som en uppfostringsanstalt driven av staten.

Under rubriken Intersektionalitet berättar man att ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper ” ska utbilda de som jobbar där i ”intersektionalitet och postkoloniala teorier.” Vilka ”grupper” det kan röra sig om står inte. MP lär få frågor på det. Pratar man om religiösa som vill att deras världsbild ska värnas på bekostnad av den sekulära rättsstaten? Samiska intresseföreningar? Rättviseförmedlingen?
Mp vill att de kulturinstitutioner som inte lyder ovanstående påbud ska kunnas bannas och bötas av staten. ”Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås.” Det är inte ens ”sanktioner” som är det mest intressanta ordet i den meningen, även om det är helt galet. Det är ”kvantifierade.” Man ska inte fokusera på att gynna de mest lämpade inom denna normbrytande mångfald. Man vill mest ha rätt antal ”normbrytare.” Att man använder kvantitativa istället för kvalitativa visar dessutom på en skrämmande brist på förståelse för hur kultur fungerar och framför allt på hur man får den att frodas. Så mycket för det fria kulturlivet som de säger sig vilja värna i resten av texten.

Ett nytt departement ska det också bli. ”Bildningsdepartementet ansvarar för att rekrytering till alla dess styrelser och myndighetsledningar görs med en intersektionell analys.” Ingen meritokrati, alltså. Fixeringen vid hudfärg och etnicitet är obehaglig, unken och otidsenlig, oavsett hur många modeord den lindas in i.
Men: ”Kulturpolitik är först och främst maktdelning” skriver de i inledningen. Inte ett verktyg för att värna kulturklimatet Sverige. Man skulle inte kunna hitta på detta även om man försökte.

De skriver också om yttrandefrihet och det låter givetvis bra. Det åligger alla öppna, demokratiska samhällen att värna om den, som en motvikt till diktatur och totalitärt åsiktsförtryck. Men det är inte Lars Vilks-versionen av yttrandefrihet. Det är en ny definition. Man kallar det yttrandejämlikhet.

Gustav Fridolin menade i den senaste partiledardebatten att han var trött på att MP uppfattades som vänster. Han skickade uppenbarligen inget PM om det till resten av partiet. Att staten skickar ut kommissarier för att styra upp åsiktsmässig renlärighet är sannerligen ingen politik för ett liberalt parti.
Inte heller den föreslagna bredbandsskatten (jo, det är på riktigt) styr åt något annat håll än vänster.
En kulturpolitik som skickar ut åsiktskommissarier för att styra upp så att ”rätt” personer får komma till tals för våra skattepengar är en katastrof för kulturen. Det har inget med hudfärg eller könstillhörighet att göra. Det är samma problem som när staten försöker lagstifta fram innovation och nytänkande. Sådant kan inte beställas av regeringar.

Torsten Karlson gräver i tidningsarkivet.

Dagens fråga

Känner du dig orolig inför framtiden?

Loading ... Loading ...