Bok som aldrig klarnar

Liksom en annan författare jag nyligen skrev om blev Linda Skugge under 90-talet bland annat känd för sin medverkan i den feministiska antologin Fittstim, och senare även för sina många beska och arga krönikor om det mesta - och de flesta. Skugge blev känd som en hatande tyckarmaskin och gjorde sig ovän med många genom sina texter. Ungefär som Alex Schulman fast bättre; Skugge var ju ändå feminist. Detta var ett tag sedan, men jag har svårt att inte tänka på denna era när jag håller Mot fyren- vad ska jag göra med resten av mitt liv i handen. En bok som hon likt den förra, 1989 – att leva eller överleva (2013), skrivit tillsammans med systern Sigrid Tollgård och som är en fristående fortsättning på den.

Text som fenomen har dock en förmåga att börja leva sitt eget liv oavsett bakgrund eller kvalitet, och Mot fyren – vad ska jag göra med resten av mitt liv är inget undantag. Vi har att göra med en samling novellartade berättelser som först ter sig disparata, men efterhand löper in och ur varandra allt mer. Men utan att för den skull klarna. Enligt författarna själva handlar boken om vanliga människor som söker lite spänning i tillvaron. På baksidan står det: ”Han som förbereder sig för katastrofen. Hon som skriver ner tänkbara samtalsämnen. Han som inte längre vet om han jagar sig själv eller någon annan. Hon som tycker att man ska tänka lite positivt, hennes karriär kan faktiskt bli hur framgångsrik som helst. /…/Och besten som kanske finns inom oss alla.”

Möjligen ett lovande anslag som skulle kunna bädda för ett par djuplodande och psykologiskt intressanta personporträtt. Men icke. De faller platt, förblir skissartade, röriga, bitvis tillintetsägande. I något enstaka fall blir de tillräckligt intressanta för att nudda en stund vid det jag skrev ovan, men merparten gör det inte. Karaktärerna är antingen maxat överdrivna eller totalt färglösa och narrativet rör till sig själv med sin akut accelererande metanivå så pass att jag tappar intresset. Inte för att Skugge och Tollgård inte vet vad de gör, de har stenkoll och hade säkert roligt när de skrev – men som läsare blir jag bara mer och mer ointresserad.

Skugge älskar att provocera och det har hon gjort så länge jag kan minnas, men här är hon och Tollgård så upptagna med att sy in material från den förra boken samt dess mottagande av den svenska kritikerkåren, att de struntat i resten. Mot fyren blir därför ett hav av karaktärer och metalitterära stiluppvisningar som mest känns som ett finger mot kultur-Sverige. Skugge och Tollgård markerar defensivt sin position, det vill säga den position som först Skugge och sedan Skugge med syster skaffat sig, men som verkar så enslig, karg och tråkig. Jag menar, hur många decennier orkar en människa hålla på att slåss mot vinden innan den tröttnar på sig själv?