Krönikor med engagemang

En av de saker jag tycker bäst om med Stefan Bergmarks krönikor är att de så tydligt uttrycker åsikter rotade i ett personligt engagemang, men i princip aldrig är elaka eller illvilliga. Om de någon enstaka gång ändå är lite elaka riktas ilskan uppåt, oftast mot makthavare eller institutioner av olika slag.

Bergmark är vänsteranhängare, han har själv kallat sig den siste anarkisten som äter kött, och han tänker inte göra avbön. Det gör han klart redan i förordet till sin nya och tredje samling krönikor, Rapporter från verkligheten samt en och annan dröm.

Bergmark, född 1970, är sedan länge frilansjournalist, som i dag arbetar för stora dagstidningar, men han skriver inte nämnvärt polerat. Tvärtom, hans krönikor har en slängig, svängig och nästan nonchalant karaktär. Men man ska inte missta det för slarv, jag tror att det är ett mycket medvetet stilval, som säkert beror av att Bergmark inledde sin journalistiska karriär med att skriva för fanzines och mindre nättidskrifter. Han bor dessutom i Malmö, har rötterna i Norrland och verkar helt enkelt inte vilja skriva uppstyrda Stockholms-krönikor.

Bergmark gör inga som helst anspråk på att vara cool, han vill förmedla små berättelser som tar avstamp i vardagen, som kan utgöras av hans hemkvarter eller något han läst.

Krönikorna handlar nästan uteslutande om klassiska vänsterfrågor, att bekämpa främlingsfientlighet eller växande klassklyftor, som Bergmark vill göra synliga och begripliga. Han är polemisk, kan säkert uppfattas som provokativ, men han är ingen demagog, han vill bara att läsaren ett kort ögonblick ska rikta sin uppmärksamhet mot fenomen i vår samtid som är orättfärdiga.