Den store ledaren

Jag har i en tidigare krönika berört den politiska kraft som bor i personnamn. En särskild utväxt av detta fenomen är de tillnamn eftervärlden klistrar fast på en person. De ger ju onekligen ett bestående förstaintryck för varje nytillkommande tittare, och som deoderanttillverkaren Axe brukade konstatera, ”first impressions last”.

Hör man talas om någon som fått tillnamnet ”den store” – som Knut den store, Karl den store (vars far f.ö. kallades Pippin den lille) eller den sällsynta kvinnliga varianten Katarina den stora – ja då tänker man nog att det är värt att spetsa öronen lite extra. Kallas någon istället för ”Ludvig som inget gjorde” (fransk kung för lite drygt tusen år sedan), eller ”Karl den enfaldige” (samma land, 100 år tidigare) så kanske det färgar av sig lite annorlunda på hur man uppfattar personen ifråga.

Den engelske kungen Ethelred den villrådige levde ungefär samtidigt som stackars Ludvig som inget gjorde. Det ligger en humoristisk blinkning inbyggd i tillnamnet, för ”Ethelred” betyder på egen hand ”ädelt råd”. Förstaintrycket man får av ”Ädelråd den villrådige” är ett av koncentrerat vankelmod. Ethelred lyssnar räddhågset till sina rådgivare men kan omöjligen bestämma sig. Ethelred vrider sina händer och säger ock ock ock. Ethelred är en mes: knappast värdig att vara ledare.

Vilken skillnad från kung den och den ”den store”: med ett mäktigt bröl och hela håriga handen pekande i en avgörande riktning visar han var skåpet skall stå. Själv är bäste dräng och vem fan behöver förresten råd när det finns dådkraft?

Den senaste Agenda-sjösatta partiledardebatten innebar som vanligt ett onyanserat gladiatorspel. Kanske har programledarna grävt fram den språkhistoriska sanningen att ordet ”debatt” härstammar från samma latinska rot som ordet ”batalj” – och har gett sig som uppdrag att just ordna och sälja bataljer. Tänk om vi får se någon av gladiatorerna damma in en vänster/högerkrok som slår luften ur motståndaren? Tänk om någon glömt ett enda gram fakta om någon obskyr politisk vrå? Ett sus går genom arenapubliken när kämpen raglar baklänges. Are you not entertained?!

Ärligt talat: nej. 1931 slogs rekordet för örfilsdueller när herrarna Bezbordny och Goniusch under 30 timmar turades om att slå varandra i ansiktet. Där har ni partiledardebatternas dramaturgi. Programmatiskt. Långrandigt. Och ett sätt att underblåsa den direkt skadliga tanken att politik kan reduceras till Ledaren med stort L.

Tänk om Ethelred egentligen bara ville bara förankra sina beslut noga? Väga in hela Team Ethelreds kompetens i sitt beslutsunderlag? Snälla Agenda, era hjulspår börjar bli väl djupa när det gäller åttahörniga politiska debatter. Vad sägs om att t.ex. variera med partiernas utsedda sakfrågeexperter? Nya ansikten och ett avgränsat politiskt fokus vore ett välkommet komplement.

Men jag förstår. Sådana debatter maximerar ju inte antalet tittare, och det i sin tur minskar ju reklamintäkterna. Eller vänta nu … vad är det egentligen public service har att maximera nu igen?