Reklampelaren Afrika

I Östafrika är många hus målade i leksaksaffärsbjärta färger. När bebyggelsen blir riktigt färgglad brukar det betyda att man närmar sig en tätort. Man kan roa sig med att gissa om byn vid horisonten kommer att vara Coca-cola-röd, Crown-blå eller Tusker-gul. Min favorit var ett tvättmedel som gav fasader i bjärt turkos som övergick i fräsch grön i en serietidningsliknande estetik. I större samhällen brukar det vara en blandning av alla regnbågens färger. Hus som var målade utan reklam var på vissa orter sällsynt. I början av resan var reklamen ett roligt inslag med sina anakronistiska färger.

Allt är av bästa kvalitet eller överlägset. Crowns färger är oslagbara, Fanta smakar bäst, med Coca cola kan du dricka ren glädje. Banken Ecobank Africa är pålitlig och en bank för hela Afrika. Ecobanks bankomater har ett tendens att få slut på pengarna, vilket gör att du får kvitto på utdraget, men inga faktiska kontanter.

Min tyska reskamrat har byggt en skola för ett biståndsprojekt i Namibia. Hon berättade att målarfärg är enormt dyrt att köpa på plats. Så dyrt att en lärare berättade att en spann färg kostade vad han tjänade i månaden. Förmodligen har man en del av förklaringen där: vem förutom de rikaste har råd att måla sina hus med sådana priser? Att bli erbjuden ett rött, fint hus är säkert intressant om alternativet är en omålad fasad. Hur många östafrikaner lägger ens märke till fasadernas budskap längre?

Det är vissa märken som dominerar marknaden. Går man in på en bar är det ovanligt att hitta andra läskedrycker än Cola, Sprite och Fanta. De läskmärken som ser lokala ut i snabbköpet visar sig vid en blick på etiketten också produceras av Coca-cola. Kylarna i baren är fulla av ett eller några sorters lageröl. Tusker, Kilimanjaro, Nile eller Club finns överallt i länderna de produceras i. Alternativen är få. Deras etiketter och färger syns också de målade på husfasader, både barer och andra slags verksamheter.

Det var ett tag sedan jag funderade på reklam. Det betyder eventuellt att systemet fungerar hyfsat och att reklamkampanjer som är gravt oetiska eller missvisande blivit mer sällsynta. Eller eller på att jag knappt längre ser reklamen som den ser ut här: annonspelare, TV-snuttar, Facebook-annonser. Få företag menar numera att de är ”bäst”, eller mest pålitliga utan att i någon mån kunna bevisa det. ”Bäst” är ett värde som är svårt att påvisa.

Om man tänker på hur företaget Nestlé en gång i tiden sålde bröstmjölksersättning till afrikanska kvinnor med missvisande reklam och orsakade en humanitär katastrof känns de roliga färgglada husen lite mindre roliga. I Kenya har folk en hög bildningsnivå och ofta högskoleutbildning. I Tanzania är det något sämre och det finns fortfarande en del analfabeter, särskilt bland kvinnor.

Hur ska de kunna läsa sig till att det kanske inte är bra att dricka hur mycket cola som helst eller få reda på att tvättmedlet i den fina kartongen kanske är dåligt för huden och miljön?

Plötsligt känns lagar som reglerar reklam som mycket viktiga medborgerliga rättigheter.